Pappa tittar på mamma någon gång under tonåren. Hon byter om till bh eller bikini. Han tittar och säger något torrt konstaterande i stil med: "Dom har ju blivit lite hängiga. Kanske kan man operera eller nåt?"
Hemskt. Jag fick ingen medveten hjälp med att bli vuxen. Kommunikationen upphörde och pappa var en frånvarande individ som behandlade mig som om jag var flera år yngre än jag var. Mamma fortsatte vara för nära, för överbeskyddande och samtidigt för frånvarande. Ändå blev dom mina förebilder som jag apade efter, och det är ju tragiskt.
Jag ser tydligt nu hur min pappas och mammas klagande, skuldbeläggande varande har varit jag under så lång tid. Under förevändningen att jag lärt mig av deras misstag har jag tänkt att mina förhållanden inte ska vara dåliga, inte innehålla nedtystade konflikter och inte vara tömda känslomässigt, har jag blivit relationsperfektionist i min strävan efter att ha en bra relation. Fast helt efter mina definitioner. Jag har blivit en jävla gnällspik som ställt krav som ibland må ha varit berättigade, men som oftast artikulerats fel.
Den ena aha-upplevelse jag lever i just nu är just den här, att inte återupprepa de kränkningar jag både utsatts för och sett mamma och pappa utsätta varandra för.
En annan är insikten om att jag hatar konflikt men älskar konfliktlösning. Att ställa höga krav på att Bägge ska trivas i en relation är rätt. Jag njuter av öppna, ärliga lösningar som sedan respekteras. Det gick en frid genom min kropp och själ när jag insåg att Hon klagat på fel sak där. Hennes ansvar i vår relation är konflikträdslan, och svårigheten att våga vara rakryggad med sina åsikter. Det måste Hon faktiskt lära sig.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar