Jag gillar hösten. Inte horisontellt regn och snålblåst. Inte den permanenta höst som varar hela vintern. Den tidiga hösten.
När rötmånadens kvalmiga hetta släpper. När luften blir lättare att andas. När känslan av syrerik luft sprider sig. När löven gradvis ändrar färg. Några träd först och sedan några till.
Då. Den period jag oftast söker mig till skogar. Lövskog. Inte för att leta efter svamp. För att hålla ögonen öppna för alla färger. För att grön idag är röd imorgon. För att röd idag är annan röd imorgon. För att jag måste titta intensivt varje dag för att njuta av allt vackert.
Höstens poesi är det tillfälliga. Skönheten är det bräckliga. För att frostnätter och stormar kan ta bort allt vackert direkt. Är känslan av att "Titta nu. Imorgon är det för sent."
Hösten lockar mitt sinne att vara närvarande.
Inlägg
2 kommentarer:
Gillar skildringen av dina höstbetraktelser! Gott att läsa att du trots allt njuter av vissa saker i tillvaron.
Hälsningar
Stugsittaren
Tack.
Det finns mycket jag njuter av, inte minst att jag känner mig som mig själv inuti. Jag gör mer, tänker självständigt och söker upp och finner vänner och familj som visar kärlek, nyfikenhet och ärlighet. Det är skönt.
Skicka en kommentar