Ett år sen

Observera. Den här bloggen är skriven helt utan ironisk distans.

Lyckliga Hon är bortrest till Den Där Jobbiga Staden där Barista, Rocky och Genus bor. Staden som är själva symbolen för att den människa jag vågat älska mest sårat mig mer än någon annan. För ett jävligt tråkigt år.

För ett år sen var vi där tillsammans. Något nytt spirade mellan oss. Vi hade slutat i familjerådgivningen veckan innan och ett förlovningsjubileum skulle komma. Vi skulle tillsammans träffa Genus med familj för första gången och träffa Storebror med familj. Det var en jättefin helg. Tyvärr var detta nya bara i mig. Tyvärr var allt jag kände om något nytt mellan oss bara en illusion där Lyckliga Hon i själva verket bara såg till sig och inte ett skvatt till Mig eller Oss. Hon lyckades lura mig Big Time. Alla visste utom jag. Genus och hennes man Popsnöret visste. Jag var bara någon som skulle luras. Lyckliga Hon planerade sin otrohet med Rocky samma kväll som jag tog tåget hem med dottern och hon skulle stanna kvar och "träffa Genus".

Ett har gått från ett jävligt jobbigt minne. Och nu är Lyckliga Hon där igen. Är hos Genus och Popsnöret med barn. Utan dotter. Jag har inte träffat dem sen dess. Jag har inte träffat en enda av Lyckliga Hons vänner sedan dess. Ja, jag är bitter. Även ett år efteråt är det här ett skitjobbigt minne. En stor del av mig vill skälla ut både Lyckliga Hon och hennes vänner för vad de gjorde.

Hon är i Rockys stad. Jag vet att hon vill träffa Rocky. Hon frågar hur jag känner. Vad ska jag säga? Ska jag säga att det är lugnt att hon ska träffa den man hon blev knockoutförälskad i och helt tappade alla rimligheter för hur man uppför sig i en relation? Jag säger som det är. Måttligt kul känns det. Inte helt tryggt känns det. Jag tror inte att hon planerar något. Nix. Men jag känner inte full trygghet om hur hon kommer att reagera. Och det känns konstigt att inte ens veta om. Jag är definitivt bitter även där.

Det är också Baristas stad. Dom har sagt upp kontakten. Litar jag på det? Ja, jag gör det. Visst har Lyckliga Hon vid så upprepade tillfällen ljugit och fullständigt struntat i saker hon lovat. Jag har kvar grundläggande tvivel om hennes syn på ärlighet och öppenhet. Men tror också att hon lärt sig något. Annars skulle jag inte vara här med henne. Men bitter är jag, även här.

Så jsläpper ut bitterheten nu när jag är ensam i helgen. Låter den dyka upp i tankarna och vägas i det öppna. Tänker efter hur det skulle vara att skälla ut Lyckliga Hon ordentligt. Vågar leka med tanken på att tänka att hon "är sån". Att jag borde lämna. Att allt krigande och all brist på lyhördhet och värme är så hon kommer att vara. Det kommer att vara. Att det inte finns en andra sida.

Men sen vänder jag tankarna. Minns den leende Lyckliga Hon, minns värme, ord, skratt, värme, sex. Känner allt självklart inuti, tomheten jag skulle känna om vi inte var Vi och en Framtid ihop. Jag vänder tankarna till att skapa något nytt. Att få göra om saker som att träffa Genus och Popsnöret med familj tillsammans. För att lägga bakom. Eller att Hon kan resa till Jobbiga staden utan att det känns som att hon vill slippa mig, och utan att det skaver. Och där hon kommer hem utan att vara kallare och hårdare. Så som det varit varje gång hon rest dit (undrar varför?).

Men framför allt. Vi är två personer som kan ha det väldigt roligt klokt lugnt vardagligt och busigt roligt sexigt ihop. Me wants. På andra sidan ser jag ett liv i Paret och familjen där vi bägge trivs och får det som vi vill. Inte alltid, men för det mesta och lika ofta. Just det där "lika ofta" är en jävligt bra princip.

Vill. Vill jag. Bitter är jag. Med viss ironisk distans, självklart. Men framtid ser jag. Där på andra sidan. Vet jag. Litar jag. Känner jag.