Grubblar över subjektiva historieskrivningar och undrar över om jag är lika hemsk i min ensidighet i historieskrivning.
Men fråga istället. Säger jag. Till mig själv. Också.
* *
Det är väldigt enkelt. Det vi gör i det förflutna får konsekvenser. Har vi tryggheten inom oss vågar vi ta dessa konsekvenser i nuet och framtiden genom att säga "Ja, jag var dum" istället för "När ska du nånsin lägga det bakom dig?" Det är inte så. Tyvärr. Tid. Tar det.
När man läser böcker om otrohet (Tomas Böhm) eller pratar med människor som drabbats av otrohet, så är det en sak som ständigt återkommer. Tid. Det tar tid att bygga tilliten igen.
* *
Massor mellan oss är inte bra. Det finns massor av saker jag inte trivs med. Obalanser, hårda strider om sånt som borde vara självklarheter. Jag skulle kunna citera saker som Lyckliga Hon skrivit i mejl. Saker som bara är enstaka tecken på sånt jag inte trivs med i relationen. Sånt som inte borde skrivas. Som vill osynliggöra och såra.
* *
Men nu ligger hon i min säng och sover en utmattad sömn och både uppgivenhet och ilska glöms så lätt. Där ligger en underbar människa med sina jobbiga sår från sitt förflutna. En människa som med den personlighet hon har och de sår hon har, har valt en dålig partner. Massor av saker med mig är rätt, men mycket är ett uselt val. Så tragiskt. Jag ser på henne helt utan bitterhet, utan ilska och med enbart värme. Allt utom krig är värt det. Fred. Fine. Kärlek. Underbart.
Och samma med mig. Jag har med de sår jag har från barndomen och sånt som jag söker efter, valt en partner som passar mig dåligt.
Dumt val? Fasen också att kunna ha det så fint och så roligt och viktigt med någon som är så jobbig. Liksom. Tänk om livet vore enklare. Om det fina som finns inte skulle behöva förstöras av de där krockarna mellan två för låga självkänslor (som skriver bloggar för att få det till att det är den andres självkänsla som är problemet).
* *
Jag läser om Dalai Lama. Självkänsla kan inte byggas på falskhet. Inte av att skriva ensidiga bloggar. Istället av medkänsla och kärlek. Det låter enkelt men är svårt.
Få saker är svårare än att ta första steget.
* *
Nästan lika svårt som att våga älska. Eller är det samma sak?
Inlägg
7 kommentarer:
Hej både Lyckliga Hon och Lyckliga Han.
Av egen erfarenhet av både att vara otrogen och att vara den bedragna, så tror jag ni behöver gå i parrådgivning(familjeterapi) för att få hjälp att reda ut, förlåta och lägga bakom, för att ni med nya tag ska kunna gå framåt och våga bo ihop som en familj igen. Som det är nu så är ni påväg rakt mot en skilsmässa, och massor med otrevligheter.
Kram till er båda.
och kom ihåg; det är aldrig ens fel att två träter.
C4:
Det kan visst det vara ens fel att två träter. Ganska vanligt. Men just i det här fallet verkar båda ha skuld i att dom träter.
Nu till våra vänner på scenen...
A: Jag undrar vad Han vill ha sitt förhållande till.
B: Jag undrar vad Hon vill ha sitt förhållande till.
Och kan de två önskningarna fås att passa ihop?
Ständig bekräftelse är tungt att ge, liksom oavbruten total tillit.
Jag tycker nog att jag är väldigt tydlig med att det är bägges fel att det blir gräl och dåligt. Jag och Hon är inte riktigt överens där enligt mig.
Ja, vi behöver familjerådgivning. Vi får aldrig ihop papperen. Vi är nog rädda för hur långt ifrån varandra vi står i hur vi vill leva. Det står på att göra-listan.
Jag längtar intensivt efter att vi ska hjälpas åt. Om vi når dit löser vi detta. Inte med krig. Och då är jag tillbaka i att det är bägges fel.
Andningskutym:
Självklart kan det vara en persons fel. Men bara en ensidig bloggare eller extremt lojal supporter kan tycka att något i vår relation är den enes fel. Fel gör vi bägge, men varje ledsenhet har också en förklaring som ligger hos den andre.
Jag vill ju helt lämna skuldkastandet. Det blev fel i helgen eftersom jag blev ledsen. Men det blev inte i närheten så fel som Lyckliga Hon beskriver det. Det har hänt, och har sin historiska förklaring. Vi har bägge ett ansvar för att gå vidare utifrån det. Sånt händer, tycker jag. Det ska inte skapa total uppgivenhet eller anklagelser om att det är den andres fel.
Klokt att fundera på vad vi vill. Familjerådgivning krävs, som sagt. Bra arena för att prata om det.
Som ovan. Vi måste lära oss att lösa konflikter och lägga saker bakom oss.
Delvis handlar det om bekräftelse och tillit som står i konflikt med varandra. Visst. Knappast "ständig" eller "total", men för hårda krav på varandra. Och för lite verkstad i oss själva.
Aaaaah.
Det börjar låta bättre än på länge.
Det kanske blir bra det där.
Hoppas ni får det OK, och ungefär det ni vill ha.
Som en annan (tråkig jävel till) bloggare har påpekat: det är inte man själv som bloggar, det är ens bloggpersona. Den är alltid en karikatyr av en själv. Och framsäger ständigt förvrängda versioner av ens egna tankar.
Den dagen man verkligen bloggar själv... då tar det slut.
Mmmmm.
Men det blev inte i närheten så fel som Lyckliga Hon beskriver det.Problemet här är väl att det där är din subjektiva åsikt. Du tycker/känner inte att det blev så fel. Hon tycker uppenbarligen det och är bekymrad/ledsen över din reaktion. Även om du kan ta den gågna helgen och din reaktion/känslor kring den med en klackspark och gå vidare så kanske inte Hon kan det.
-Raspberry
Inte så ledsna killen.
Så har det faktiskt låtit ett tag. Ett exempel är metaforen att bära en bricka med kristallglas framåt med varsin hand.
Anonym:
Jag har någorlunda självkännedom för att kunna jämföra med mig själv. Det bör vi ha om andra människor också.
Och som kommentar till lägga bakom och leva i nuet. Långsintheten finns hos bägge.
Skicka en kommentar