Rädd för familjerådgivning

Många skriver i kommentarer att vi ska gå i familjerådgivning. Vi är på väg. Men i över en månad nu har vi gått och dragit på det. Bägge. Vänner och min terapeut (Jag tar ju tag i mig genom att gå i terapi.) frågar varför. Jag svarar om upprepningstvång och annat, men framför allt kan jag svara för mig.

Både förra vintern och i höstas längtade jag till familjerådgivningen. Jag trodde så på det som den stora chansen för oss att vända våra problem och bryta det onda. De förväntningarna grusades rejält.

Till att börja med är familjerådgivningen essensen av Hons syn att allt i relationen är mitt fel. Vi pratade säkert nästan två tredjedelar av tiden om det. Lyckliga Hon satt enligt min uppfattning med ett underförstått hot om att lämna om jag inte förändrades. De problem jag såg i relationen fick extremt lite utrymme, medan Lyckliga Hons problem tog en stooor majoritet av tiden. Istället satt jag där, anklagad, i känslan av att allt är mitt fel. Det där kriget mot mig som jag tycker så illa om. Jag ska sluta. Jag ska backa undan. Ingenting om att Hon ska ta steget fram. Inget om att kunna ta ansvar när man Gjort fel. För lite om klok kommunikation. Men framför allt för lite om mina definitioner och tankar om den goda relationen. Dörren var totalt stängd när det handlade om att Hon också behöver mötas. Att vi bägge gör fel.

En andra orsak är att familjerådgivningen också är själva essensen av Lyckliga Hons oärlighet. Två försök i familjerådgivning. Det första: Lögner hela tiden om hennes känslor för Rocky, och otrohet direkt efteråt. Det andra: Jag trodde vi skulle rädda relationen, vilket Hon sa att hon ville. Men hon dejtade redan en ny man men sa inget om det. Vi pratade inte ett ord om att Hon varit otrogen. Tider bokades av hela tiden.

Jag bävar för att samma situation även nu ska dra fram den Lyckliga Hon som aldrig har fel, som värjer sig och blir kall och krävande. Som sitter där med ett underförstått "Om inte... så". Det känns inte bra. Rädd för att samma sak ska hända igen.

Den tredje orsaken är nog att jag är rädd för att vi bara kommer att manifestera hur oense vi är. Att min definition av ett Gott Liv inte alls matchar det som Lyckliga Hon vill. Att energi, livsglädje, skratt och lust inte är viktigt för henne. Kanske till och med att att all denna längtan efter ömsesidighet är själva hennes panik. Rädd för att vi inte kommer att kunna mötas.

Funderar vidare. Funderar på känslan av hot. Att det var obalansen som gjorde det så obalanserat. Hon visste att jag inte vågade lämna. Hon visste att jag var rädd att lämna. Hon behövde inte anpassa sig. Därför blev det så ensidigt.

Blir den uppgivna slutsatsen att jag måste hota att lämna för att skapa balans?

Det tar emot. Går det att rädda en relation när bägge implicit säger "Ändra dig, annars..."?

Jag är inte rädd för att lämna. Men jag vill inte. Jag vill mötas. Jag vill rädda detta på bägges villkor. Jag vill förändras och minska de delar av mig som skaver för Henne. Men jag vill ha samma av henne. Vill mötas. Den ensidiga förändringen är inget räddande av relationen.

Inte heller krigandet. Det implicita hotet kan aldrig leda till ett möte i kärlek. Däremot den tragiska kramen att vi är på väg att förstöra vårt fina. Hur vi bägge ställer till det. Vi inser att vi kan lämna bägge. Men är helt överens om att det bara är om vi bägge vill och vill mötas, som vi kan rädda.

Då måste hotet bort. Den egna viljan fram.

Jag är inte trygg i att den enigheten om att mötas finns. Det finns tecken på det. Men lika många tecken på krigandet mot mig och att allt är mitt fel. Den stängda dörren.

Därför är jag rädd. Den rädslan är mina demoner. Men synen på att man inte kan kriga sig till kärlek. Den är en ängel.

Och en hemlis. Jag längtar till familjerådgivningen precis som förra gångerna. Varför? För att jag också är optimist. Och för att jag jävligt mycket vill det här fina.