Tittade på kläder

Jag var ensam hemma hos Lyckliga Hon igår. Dottern nattad och Hon och sönerna ute på aktivitet tillsammans. Jag ställde mig och tittade i hennes garderob. Massor av känslor strömmade genom mig när jag lät blicken vandra över klänningar, kjolar, linnen och toppar.

Jobbiga minnen. Den där fina klänningen jag minns att hon haft vid något jobbigt tillfälle. Sår.

Varma minnen. Favoritklänningar, favoritlinnen. Kärlek. Minnen av bilder. Minnen av frukostar, promenader, älskande, leenden, värme. Kärlek. Att låta händerna stryka över vissa plagg väckte så mycket fint inuti. Saknade henne då, lugnt och stilla.

Varm känsla. Jag kan se på hennes klädstil och se hennes utveckling. Se hur hon blivit tryggare, modigare. Men att något litet oälskat barn inuti ändå suttit där och varit rädd och fått henne att såra. Frustrationen över att inte kunna nå det okramade barnet idag. Min rädsla. Hennes rädsla. Bägges nervositet över att göra fel. Som får oss att göra fel.

Längtan. Efter mer av vanligt, efter sånt som särboskap och tidsbrist tagit bort. Det dagliga dryftandet av småsaker. Så mycket som jag inte kände igen. ”Jag har köpt ett nytt linne”. Jag är verkligt intresserad, tycker om, vill säga ”Skitsnyggt” eller vad nu känslan och ärligheten vill säga.

Kläder kan väcka många känslor. De väcktes.

Buss. Morgon. Regn. Sorg över mig själv och hur jag är. Kärlek. Vilja.