Terapi

Jag går i terapi fortfarande. Jag är på väg att sluta. Av kostnadsskäl, men också för att jag känner att jag kört fast. Det är för mycket återberättande av vardagen och för lite frågor som hjälper mig på vägen. Barndomen återkommer, och jag ser kopplingarna, vet om dem, men kommer inte ett steg längre. Jag vet att man i terapi måste våga gå djupare in i sig och sina minnen och jobbigheter, men terapeuten måste guida lite mer än jag uppfattar att min gör. Jag har nog nått min egen gräns, just nu i alla fall. Jag antar att jag delvis tappat förtroendet för henne.

Veckans terapi var klok. Jag hade för ovanlighetens skull fått hemläxa. Jag skulle skriva upp vad jag var bra på. Jag ska inte rada upp här, men det var en hyfsat lång lista. Några egenskaper jag verkligen är glad över, och andra där jag gått framåt men känner att en del återstår. Men en specifik egenskap krånglade till det hela. När jag sa "Jag har blivit bättre på att ta ansvar för mig själv och inte skylla ifrån mig." Plötsligt befann sig samtalet på integritetens gräns där bra blev något dåligt.

Jag är "uppfostrad" av mamma och pappa till att vara ett offer. Det är konstigt att säga så, men det är så fundamentalt i mitt tidigare tänkande att alltid kunna skylla ifrån sig. Om det är för att värja mig mot jämförelsehysterin och alltid rationalisera bort misslyckanden (Jag är tvilling.) eller berättelserna om pappa som inte fick chansen att studera eller gnälliga kvinnliga släktingar (männen sa ju aldrig något) eller bara mamma, vet jag inte. Men jag har alltid varit bra på att skylla ifrån mig. När något blivit fel har jag gått i lås och skyllt ifrån mig. Usch vad hemsk jag varit ibland och usch vad människor jag älskar har sårats. (Förlåt särskilt till Lyckliga Hon.)

Men samtidigt är jag uppfostrad till att känna skuld. Självklart hör det ihop. Jag känner sån skuld av att ha gjort fel att jag högt och hårt måste hävda motsatsen. Någon annan har mera fel. Typ.

Tillbaka till det där som ligger på integritetens gräns. Det krockar det där. I min vilja att revoltera mot att jag skyllt ifrån mig för ofta förut, har jag gått för långt i att ta på mig ansvar och skuld. Jag har tappat gränserna för min integritet. Jag har, rent krasst, låtit Lyckliga Hon behandla mig som skit genom att inte säga vad jag känner och mår dåligt av. Jag har krävt istället för att berätta. Jag har hållit kvar istället för att släppa och lämna. Den där obalansen i familjerådgivningen var bara ett utfall av det. Jag skämdes för vad jag gjort historiskt, för fegheten i den fria sexualiteten, och för en massa annan skuld också som Lyckliga Hon ville föra över till mig och som jag tog på mig.

Jag har blivit bättre. Jag berättar oftare rakt och rent om det som är jobbigt. Sätter gränser och säger ifrån när Lyckliga Hon går för långt med kyla och ignoreranden. Bättre på att inte kräva. Bättre på att skydda mig själv så som jag inte gjort förut.

Men framför allt tycker jag om mig själv mycket mer. Jag är lugnare och ser med större trygghet på vänner och familj. Och, även om massor fortfarande strålar för negativt med den viktigaste människan i mitt liv, även med Lyckliga Hon. Men jag har fortfarande svårt med att ta på mig för mycket. Min terapeut tycker jag är så otroligt sträng mot mig när vi pratar om mig och om min och Lyckliga Hons relation.

För. I grund handlar terapin om två huvudbudskap.

1) Tyck om dig själv mer. Var inte så sträng mot dig själv.
2) Ta hand om dig själv och bevaka din integritet.

Baggis. Trevlig helg.