Hiskeliga veckor på jobbet. Sena kvällar och intensiva dagar. Det kompkonto som sänktes ner i källaren under influensatiden gnetas uppåt. Sitter och borde jobba, borde göra klart Stora Texten.
Men allt jag gör är tänker och minns. Skulle skriva en blogg om det som stannar upp i mig. Om skyddsmurar som byggs mot inte och ignoreras. Om sexuell glöd som falnar. Om sånt som är jobbigt.
Men det går inte. Det är fel. För inuti är det inte falnat. På ytan är det falnat och skydd. Men ett fint samtal, en närvaro, ett leende, ett mejl som frågar och är nyfiken, river ner så fort. River ner så snabbt. Då kommer bubblande skratt av närvaro. Då kommer lyckligsorgliga tårar av något så enkelt som ett skratt.
Därför sitter jag här och fånler istället för att jobba. Tittar på gamla kort och skriver vackra ord om en fin människa i min dagbok. Drömmer om nästa gång. Samlar min kärlek till tankar.
Tänker att nästa gång jag får chansen. Då ska jag inte missa den. Då ska det bubblande fina inuti få tränga igenom mitt pansar inifrån. Inte villkorat eller väckt av Henne.
I trängseln utanför
Sen december ingen snö
Jag följer efter dig
genom kön
Du stryker fingrarna
lätt mot min kind
Och i ett ögonblick
då allt står still
så får jag en chans att säga
allt det jag aldrig sagt
så får jag en chans att ge dig
allt det du aldrig haft
Men jag är för feg
Det finns ett enkelt svar
Du är varm när jag är kall
Du tar så lite plats
Jag tar allt
Jag trycker läpparna
lätt mot din hals
Jag frågar "gråter du?"
Du smakar salt
Du gav mig en chans att säga
allt det jag aldrig sagt
Du gav mig en chans att ge dig
allt det jag aldrig ger dig
Dom små små orden är svåra ord
Och de hårda orden är enkla ord
Jag fick chansen, du gav mig chansen
men nu är det för sent
Nu är det för sent
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
2 kommentarer:
Jag har läst din blogg ett tag nu och jag kan inte hjälpa att jag spontant tänker: "hur orkar de...?"
Det verkar ha gått så fel och även om du gärna vill att självkänslan och tilliten ska vara bättre, så lyser det igenom en smärta jag hoppas att jag misstolkat.
En kärlek må vara hur stark som helst, men den får aldrig vara så stark att den bryter ner en annan människa... Jag blir oroad när jag läser ooch ser att ni egentligen skulle behöva gå vidare på varsitt håll, båda två. Kämpa orkar man ett tag, men när hela livet betyder kamp. Är det då värt det?
Jag har suttit i ungefär samma sits själv, min tillit är ännu inte tillbaka och min självkänsla steg först när jag blev ensam och fick ta hand om det som var viktigast i mitt liv, mig själv.
Hoppas jag inte trampar på några tår nu, men jag kunde inte vara tyst, det är min last i livet. För övrigt en mycket fin blogg som jag gärna fortsätter återkomma till, dag efter dag.. Som innan..
Efter att ha gått i terapi ett tag och förstått massor, och efter att ha tagit tag i relationer med min släkt älskar jag mig själv mer än förut.
Problemet är att den människa jag älskar mest och skulle vilja vara omtyckt av, med så mycket av sitt varande visar att hon retar sig, får panik, missförstår, med mera.
Om? Hur? Jag vet inte. Jag vet att jag på sikt inte vill leva så som vi har det nu.
För att jag tror att vi kan skapa positiva spiraler.
Skicka en kommentar