Lust dödas av tystnad och väcks av skratt

Lyckliga Hon skriver om lust. Som så tragiskt ofta har vi olika syn. Ingen av oss trivs riktigt, men med helt olika saker. Mycket saknas. Men mycket finns också. Jag njuter av det fina som är, i insikten om att bara vi vet att vi vill till harmonisk lust för bägge och att det går om vi hjälps åt. Alltid detta se vart vi vill och detta hjälpas åt. Huruvida vi kan mötas i något som ser oss bägge vet jag inte. Men visst fan borde det gå. Vi Har ju haft väldigt bra sex historiskt. Och vi har enligt mig väldigt ömsint och fin sex nu. Massor saknas även i min lust, men känslan i nuet är ömsint och vacker hos mig.

Utan att skryta och helt utan att överdriva hur jag är i nuet, så är jag faktiskt både närvarande, lugn och lyhörd runt sex nu. Ojdå, jag skröt visst lite. Men det får man väl ibland? I det här fallet är demonerna väldigt i Lyckliga Hon, men med vetskapen om mitt historiska ansvar (som inte är så jäkla långt i det historiska om jag ska vara ärlig), finns det förståelse. Också, och det är så det måste vara. Jag vet mitt. Om det finns nånstans jag lärt mig av det förflutna så är det här. Historiskt har jag mina försyndelser av omogenhet och osäkerhet. Dock inte i NuNu. Jag har mina demoner. Hon har sina. Båda blundar i Nuet och låter det förflutna förvrida blicken. I det här fallet vill jag hjälpas åt för att leva med öppna ögon i Nuet. Hennes senaste blogg är ett positivt steg bort från offer till möjlighet.

Jag har full förståelse för både Lyckliga Hon och andra kvinnors (oftast är det kvinnor) olust som skapats av krav från män som vill ha mer eller annorlunda sex. Mitt, vårt ansvar. Dumt att kräva. Men problemet är inte så ensidigt. Det är, som alltid, två som är inblandade. Två som har möjlighet att göra, vara annorlunda. Att uttala färre krav och att inte fabulera upp krav som inte uttalats.

Och den där jag-får-panik-av-krav-känslan leder nämligen till något av det mest lustdödande som finns. Nedtystandet av sex. Tänk annorlunda. Det leder i sin extrema form till att åtrå inte får visas. Det blir en vardag där visad åtrå och visad kärlek väcker panik. Där visad kärlek tystas ner och dödar det gemensamma. Sex får man inte prata om för det blir kravfyllt och väcker panik. Det blir hyssj hyssj och sex-finns-inte-förrän-vi-har-det. Hur kul är det? Hur lustfyllt? Att tysta ner sex och åtrå dödar i alla fall min lust.

Inte heller bra. Det måste finnas en väg runt det problemet, en gyllene medelväg där bägge trivs. Där bägge kan leva avslappnade och trivas. Där bägge känner sig sedda. När åtrån är något som väcks först när man knullar förtvinar min lust och min kärlek. Jag tycker inte det är något att försvara.

Det måste finnas en avslappnad sexualitet som vi delar. Vare sig överfixering eller tystnad är sunt runt sex. Bägge måste kunna slappna av och inte vara stressade vare sig för att det blir eller inte blir sex, eller av sms eller mejl som skickas eller inte skickas.

Kanske är den röda tråden skratt. När jag och Lyckliga Hon pratar om när vi trivts med sex är det skratt vi återkommer till. I kombon av skratt och nakenhet är verkligen allting möjligt. Där finns närvaron och kärleken mellan oss fullt ut. Det är den avslappnade känslan som får mig att vara så närvarande i det sex vi har nu.

Igår fanns det ett skratt som löste upp gamla spänningar som ofta legat mellan oss. Utan att gå in på detaljer så handlade det om det sex och naturligt och om att bara ha klippt topparna. Gapskrattet var både stort och gemensamt. Otroligt skönt att skratta tillsammans. Vad som hände efteråt? Vad tror ni? Vi var helt enkelt två som var avslappnade, närvarande, lyhörda och kreativa. Tack som fan för livet. Tack som fan för kärleken.