Jag skrev om min sexlust.
Att jag inte vet vad som händer
när min varma vackra kärlek till Lyckliga Hon,
min varma vackra lust,
när den inte får komma ut.
Inte får visas.
Inte är besvarad.
Det har gått tid.
Vi har haft sex.
Vi har inte haft sex.
Jag har tassat, känt efter, anpassat mig.
Varit så lugn jag kan.
Total närvaro.
Vackert och fint när vi har det.
Men något i mig vågar inte känna.
Stänger av den delen av kärleken.
För att jag inte vill bli ratad.
Inte vill väcka panik.
Nånting i mig dör.
Sexualitet är något delat för mig.
Den mår inte bra.
Är rädd och feg.
Med den rädslan kom jag nervös till sängen igår.
Rädd.
För att inte vilja själv.
Rädd.
För att väcka panik.
Trött.
På det.
Om den sexlusten som mår dåligt.
Måste vi också prata.
Efter att först ha väckt den stora uppgivenheten
igår.
Gjorde vi det.
Två ledsna sexlustar
behöver kramar
behöver sex
behöver hitta något nytt
tillsammans.
Det kan inte finnas krig mot någon av oss.
Då.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
2 kommentarer:
Det där är jobbigt av bara fan: man bär på lusten som växer och växer, och om man ens antyder att man är intresserad så exploderas det.
Sex enbart som bekräftelse på att man redan mår fantastiskt?? Det verkar vara lite paradoxalt. Om man inte får vara med om nåt så mår man ju sämre och sämre.
För mig är fungerande sex att man kan t o m komma överens per telefon att i kväll knullar vi, OK? Visst. Och att det blir bra i alla fall.
Att vara ett viljelöst rö i sina egna känslostormar verkar inte vara något eftersträvansvärt tillstånd.
Vi måste hitta ett sexliv som bägge trivs med, där bägges sexualiteter trivs och är trygga. Det kommer att kräva massor av lyhördhet och väldigt lite skuffa framför sig. För mig är fungerande sex att det är bra för bägge. Det finns inga facit. Vi känns överens om vilken känsla vi eftersträvar. Det är viktigt. Då gäller det att hitta dit.
Skicka en kommentar