Enkelt på avstånd

Jag fick ett kärleksbubbel nyss. I en paus på ett möte var hjärnan plötsligt ren från tankar. Borta var jobbstress, borta var skyddet som gör att jag har så svårt att vara lugn och kärleksfull. Kvar fanns bara en varm, sorgsen kärlek.

Då hände det. Ensam i ett mörkt rum, bubblade ett skratt från magen och ut genom munnen. I mina tankar fanns bara en bild, en längtan. Lyckliga Hon. Då var allting enkelt.

Då ville jag göra om gårdagskvällen. Svälja stoltheten om att jag inte kände mig välkommen. Svälja det jag inte trivs med och våga lita på att det kommer. Sen. Harkla mig, kavla upp ärmarna och inte vara avstängd. Våga älska.

Jag lyckades inte igår. Jag var inte hemsk, jag snäste och skällde inte. Men jag var trumpen, avmätt och fjär. Inuti mig fanns en irritation över allt jag inte trivs med och där det känns förbjudet att ta upp. Inuti mig fanns ledsenheten över att vara En Som Skapar Panik. Som jag känt den i flera år nu. Inuti mig fanns ledsenheten över att alltid vara anklagad som problemet, den gnällige, han som klagar.

Jag försökte att inte tänka på en blå elefant igår. Jag försökte tänka på hur jag var. Ville ju så gärna vara bra. Bli omtyckt. Men jag vet att jag inte vågar vara mig själv, eftersom jag då uppfattas som klängig och uppmärksamhetssökande. Jag försöker tänka på att inte vara sån för att inte Skapa Panik. Alltså går jag omkring och försöker behaga. Vara det "lugn" som Lyckliga Hon önskar. Men allt jag blir är nervös och stel och jättetråkig. Avstängd. Allt jag blir är anspänd på gång att bli gnällig. För att skydda mig.

All denna längtan efter kärlek. Efter kramar och kyssar och frågor. All denna längtan efter lugn. Som vi bägge känner. Men ändå pratar förbi varandra.

Jag lyckades en kort stund. När jag tittade på Lyckliga Hons upphängda kläder.

Det är lätt på avstånd.

Tycker inte om mig själv. Vill mer. Vill bättre.

Där, i mörkret, gjorde jag om. Då bubblade skrattet ur mig. Då lyckades jag skala av mig skyddsrustningen jag dragit på för att inte såras. Och när den skalas av blir jag hudlös. Då bubblar skratt och längtan ur mig. Då vågar jag vara mig själv. Då får jag Lyckliga Hon att känna sig älskad.

I den korta stund vi pratade klokt i sängen igår, berättade vi om att vi bägge är nervösa. Så rädda för att göra fel. Rädda för kritik.

Den dag jag slutar bubbla i min ensamhet vet jag att jag inte vill längre. Att reagera så är ett hälsotecken.

Harklar mig. Kavlar upp ärmarna. Längtar.