Lyckliga Hons blogg om sex var nog den enskilda blogg i vår blogghistoria som hamnade längst ifrån vad jag tycker och tänker. Så kompakt fel var den att jag baxnade. Vi har ett problem med vårt sexliv. Ingen av oss trivs. Min sexlust förtvinar gradvis, och jag trivs absolut inte med att den varma fina kärleken till Lyckliga Hon jag känner inte får möjlighet att komma ut. Tragiskt det. Men några krav finns överhuvudtaget inte i mig. Det är ett historiskt fenomen, som för mig har med Dået att göra. Det finns en vilja att samarbeta och ta det lugnt, där jag trodde vi var överens. Inte kriga.
Jag fick bloggen när jag precis höll på att förbereda mig inför min terapi. Jag blev ledsen och jag blev arg eftersom Hon hade sagt saker bara dagen innan där vi var överens om bägges möjligheter att GÖRA något. Inte bara vara ett offer som klagar på den andre. Sen kom motsatsen.
Skulle jag skälla ut henne? Skulle jag ge upp och inse att det inte går? Eller vad? Idén om att något måste göras fanns där.
Jag cyklade till terapin och pratade och resonerade. Om kommunikation och öppenhet och att det inte fungerar att inte kommunicera direkt, inte går att prata via en blogg. Jag vred och vände på Lyckliga Hons önskan om att ha pratförbud (men att sluta klaga på mig på bloggen har aldrig nämnts). Jag hade en jättebra terapi om kommunikation och om symbioslängtan som snarare är symbiosskräck, om att vara tvilling, och inte minst: Det hemska i att den viktigaste personen för dig klagar på dig. Ingen självbild står emot det.
Allt var helt klart vad som måste göras. Klagoförbud. Reglerat prat. Bloggförbud. Inget är svårare än devisen "Mer bra och mindre dåligt". Jag och Lyckliga Hon tar sönder varandra med klagande. Vi måste faktiskt sluta klaga nu. Vi är bägge fina människor som ÄR fina mot andra vänner. Dock inte mot varandra. Vi förtjänar nästan varje ord av kritik eftersom vi är så missnöjda gnällspikar med varandra. Det är evig överkänslighet och klagomål och tysta ner och gnäll gnäll klaga. Av bägge.
Och jag tror inte någon av oss tror att den andre älskar. Vågar tro.
Det innebär att vi nu måste sluta klaga. Nu,
Sluta med detta eviga missnöje, och med alla inte och nej och klaga och offermentalitet.
Istället visa (till och med BEvisa) att vi tycker om, visa vad vi vill och förlåta och ta ansvar själva.
Fasta regler för när vi pratar om relationen.
S a m a r b e t e.
Det innebär, självklart, att vi måste sluta blogga om relationen. Även Lyckliga Hon. Hon har velat ha paus i relationspratandet förut. Men sluta blogga om den har aldrig varit aktuellt. Det är ett måste.
Ingen fara. Jag kommer att fortsätta blogga. Det finns både dildoregn och annat att blogga om, och en massa annat viktigt i tillvaron att skriva om.
I huvudet föds redan idén om att fundera om det där om längtan efter symbios. Min terapeut hade nog helt rätt när hon trodde att jag tänker precis tvärtom. Det är det mest skrämmande jag kan tänka mig.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
11 kommentarer:
Bara du inte tvingar henne att sluta skriva för att du säger att det är det rätta.
Precis...bara du inte tvingar henne sluta skriva...blogg är bra..skriva av sig är bra...få andras sida av saken/saker...ni är ändå anonyma så varför sluta då...
För nu är du där igen att DU vill ge förbud...DU vill ha sex för ditt kärleksliv falnar osv
Men en relation byggs inte enbart på sex, även om den utan sex kan gå sönder, men krav på sex gör så man sparkar bakut...och sex är inget bevis på hur mycket eller lite en person älskar den andre...
Sluta ställa en massa krav om sex,filmer,onani, sluta blogga osv osv och bygg på din egen självkänsla och tro och landa i dig själv så ska du se att Hon blir tryggare,lugnare osv och sen kommer lusten tillbaka.
Men låt henne ha det lugnt utan krav på allt och ta henne som hon är, utan lust,med hår,med sitt bloggande osv så ska du se att snart finns hon där som förr hos dig.
Läs mina läppar nu. Jag har inte ställt ett enda krav om sex, onani, rakning eller någonting nu!
Anonym, lämna denna felaktiga bild av mig som tvingar och kräver. Hon super nästan mer kål än jag när det gäller hot och tvång.
Om bloggandet:
Det är hon som länge föreslagit pratförbud om relationen. I konsekvens ska man väl självklart sluta skriva bloggar som klagar på partnern. Själv tror jag inte på pratförbud. Men däremot på DIALOG om det som är jobbigt. Bloggarna är i motsatsställning till dialog när det nu är som det är att vi vet om dem. Strikta regler för när och hur vi ska prata är däremot bra.
Vi ska sluta blogga om relationen för att det för mig riskerar att förstöra relationen. Bloggen hon skrev idag var för mig ett bottennapp. Till mig hade hon sagt i princip motsatsen till det hon skrev i bloggen. Det stängde av jävligt mycket i mig, och det var tur att jag hade min terapi som en ventil direkt efteråt för att hitta viljan att vända det som ränt åt helvete. Min vilja att ta ansvar för att vända en krisande relation dör med varje sådan blogg.
Om sex:
Men. Jag har inte krävt nånting om sex av Lyckliga Hon nu. Helt på sant. Vi hade ett bra samtal om sex (bekräftat). Vi har fört ett samtal om hur vi kan komma framåt mot att hon känner sig lugn med vår gemensamma sexualitet. Och att jag också får trivas med min sexlust. Där har jag kommit med idéer och tankar. Inga krav. Alls.
"Krav" tror jag är hennes ord för att fånga sin egen otillräcklighet när hon vet att jag vill något annat. Vilket hon också vill.
Om kärlek:
Kärlek visas genom ömhet, nyfikenhet, villkorslöshet. Många sätt. För mig möts kärlek och ömhet och åtrå i sex, som en kanal för massor av de fina känslorna. Tyvärr ser vår relation ut så att det inte är pluspoäng någonstans av det som brukar kallas "kärlek". Från någon.
Jag har länge känt mig illa omtyckt och kritiserad för hela mitt varande. Det är inte bara Lyckliga Hon som lever med ett ständigt missnöje. Och vi förtjänar tamejfan varenda uns av kritik bägge två. Vi är tråkiga och gnälliga och överkänsliga. Och vi klagar ännu högre just för att vi vet att kritiken är riktig. Pinsamt sa Bull.
Nåja. När det andra i kärleken brister, då blir sex ett sätt att få känna sig bra. När det andra fungerar fint blir sex mindre viktigt. Vi längtar alla efter att vara älskade av de vi själva känner starkt för.
Men när det blixtrar till och kärleken flödar från Lyckliga Hon och när den kärlek jag känner når fram, då vet jag att detta är vad jag vill. Då finns inga tvivel.
Hmm. Kan vara mitt längsta svar någonsin.
:-)
Sluta läs vad hon skriver istället om hon behöver skriva. Så behöver du inte ställa några krav på henne om vad hon ska göra.
Men Caroline. Det går väl inte att strunta i att läsa sin partners blogg om man vet om den. Om hon vill sluta prata med Grubblande Han men vill fortsätta klaga på honom på bloggen, då vill hon inte rädda relationen. Anser jag.
Jag förstår dig Grubblande Han. Du längtar efter dialog. Vilken bok om relationer eller vilken parterapeut man än pratar med, så är det kommunikation och dialog de tar upp.
Hoppas hon förstår det.
/Therese
Ni hade en blogg ihop. Ni hade ett liv ihop. Ni valde att separera.
Ni har varsitt hem nu, och varsin blogg. Jag tror att man måste få skriva av sig, just det man känner för stunden, för att må bra. Om du inte klarar av att läsa hennes innersta tankar och känslor så borde du sluta gå in och läsa på hennes blogg.
Det är som en dagbok... Det som ni pratar om tillsammans, kanske hon tror/vill känna just då. Men när det lagt sig lite, och hon kännt efter vad hon verkligen innerst inne känner, så kan en elt annan åsikt vara den sanna.
Att få skriva av sig om det då, hur hon känner och upplever situationen, det är bara friskt och sunt. Du måste sluta ta åt dig! Sluta läsa!
Jag tror full och fast att den där bloggen som du blev så arg över kom från hennes innersta, och var helt sann. Därmed inte sagt att när ni två samtalade, och kom överens, att det inte var hennes sanning i just den stunden!
Vi känner inte alltid oss själva fullt ut. Ibland måste känslor och ord få mogna.....
Och man måste få lov att ändra åsikt/känslor, utan att ställas inför rätta.
Vet man inte var man har sig själv är det väldigt svårt att vara tydlig och rak i sin komunikation.
Jag tror nog att hon vill, och att hon älskar dig. Men låt henne få komma fram till det på egen hand, utan att bli pushad.
Nu blir det mycket försvar för henne, och kritik mot dig, men det tror jag att du kan ta. :)
Kram!
Therese:
Tack. Kloka ord. Skönt att någon ser min ärliga längtan efter dialog.
Jag litar på att Lyckliga hon vill rädda relationen. Men någonting får henne att göra saker som får direkt motsatt effekt. (Även jag.)
Anonym:
Jag vill inte ha en kommunikation mellan oss som fungerar så att Hon säger en sak när vi pratar. Som ler och säger att vi är överens. Och sen skriver tvärtom på bloggen.
Det blir bara en annan variant av den feghet och konflikträdsla som ledde till lögner och slutenhet om betydligt värre saker.
Går. Inte. Det kanske passar andra, men det passar inte mig. Jag kanske är trubbig när jag tycker att man ska mena det jag säger. Att man säger till om man ändrar sig. Och att saker inte ska berättas VIA bloggen. Så tycker jag. "Sanning i den stunden." Jo visst. Men då säger man till när man ändrar sig.
Ärligt. Jag tror inte det finns många som tycker att principen att berätta saker via bloggen är något som par ska sträva efter. Det betyder inte att Hon inte ska skriva på bloggen. Vi måste respektera varandra här.
Men ni är ju helt anonyma här!
Vad spelar det då för roll om man skriver det man känner för stunden? Komunicera inte via bloggen, utan direkt er emellan. Bry dig inte om vad hon skriver på sin blogg, det är ju ändå ingen som vet vem du är i verkligheten. Du behöver inte försvara dig, eller rätta henne i hennes blogg om du tycker att hon skriver osanning.
Det hade varit en annan sak om ni gick ut med vilka ni är, och du inte ville framstå på ett sätt som du inte tycker stämmer med verkligheten.
Anonym. Du skriver "Kommunicera inte via bloggen utan direkt med varandra."
Det handlar inte ett skit om verkligheten eller anonymiteten. Det handlar om att Hon inte bara nu, utan ofta, skrivit saker på bloggen som varit rakt motsatta till vad vi just pratat om. Det har inte ett skvatt med anonymitet att göra. Det handlar enbart om kommunikation.
Det är ohållbart att få veta saker via bloggen som inte sagts.
Men varför tror du hon gör så då?
Vågar hon inte säga vad hon innerst inne tycker/känner till dig? Det måste ju finnas en anledning...
Anonym:
På hennes blogg håller alla med och förstår. Här tycker folk att jag ska förstå och ta ansvar även för henne. Avkrävs oss båda ansvar.
Jag röstar för det personliga ansvaret. Ibland gör vi bara fel.
Det ska man stå för.
När man gjort det. Då kan man prata om varför.
Skicka en kommentar