Som att vi är överens. Som att vi har ett samarbete. Som att orden om det "fina samtalet om sex" var ett "bra minne". Som att vi var överens. Som om det vaer ett möte, något nytt. Som att vi enades om att när vi landade i ordet "hemläxa" blev helt fel och att vi inte skulle använda det. Och jag har slutat använda. Istället resonerat om vägar framåt. Som att när vi pratade om att inte göra sig maktlös är vad det handlar om. Som om vi pratade om vad man kan göra själv. Hjälpas åt. Och var överens.
Inser att jag bara trodde. Att inget kan vetas.
Ibland når jag gränsen. Då frågar jag:
Han: Din brist på sexlust kanske beror på att du inte älskar mig längre.
Hon: Jag tror ju inte det.
Det finns saker jag skulle vilja att hon visste. Själva älskandet till exempel.
Häromdagen önskade jag mig en sak. Att slippa höra om allt hon inte vill, och istället om vad hon vill. Jag hade fel. Nu skulle jag önska att jag inte hade adressen till hennes blogg. Eller att vi bägge slutade blogga. Eftersom det ibland gör för ont att tro saker och sen inse.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
2 kommentarer:
Det är kanske bara du som tycker hon har brist på sexlust.
Hon kanske för henne har lagom sexlust.
För någon annan kanske hon har för mycket lust.
Det beror nog på vem av henne du frågar.
Frågar du hon som aldrig kan ha fel, kommer hon att hårdnackat försvara att hennes sexlust är den norm jag måste anpassa mig till. I grund och botten var det hon som skrev bloggen, tycker jag.
Frågar du den älskande, kloka hon, så vill hon samma sak som jag. Leva i ett sexliv där bägge trivs. Vi kan ha skitbra sex. Vi kan trivas och vara trygga bägge. När vi pratar klokt är vi överens om det.
Det är vad jag vill. Några krav finns verkligen inte. Förr, som i ett bra tag sen, har jag pratat i såna termer. Hennes blogg hade absolut ingenting med mig och Vårt Nu att göra.
Skicka en kommentar