Vem skulle inte längta då?

Varför sån längtan?
Därför.
Efter pirrig värme i min hand när jag rör henne.
Resonansen i mitt inre när vi kysser.
Frid och studsbollar när hon rör mig.
Total harmoni i den känslan.
Livets mening när hon skrattar.
Den totala närvaron när Hon överraskar.
När vi kan.
När det blir.
Blir.
Är vi.
Efter ljudet, ljuden, svetten.
Efter delad njutning när jag viskar historier.
Förtrollad närvaro.
Samspel.
Förtroende.
Längtan.
Nu.
Så vardagligt och så underbart.
Efter hud som sällan rörs men måste röras då och då.
Efter leendet.
Alltid detta leende.
Meningen, livet, lyckan.
Efter något så roligt
så vackert
att hälften hade varit nog.
Men ännu mer desto bättre.
För att det alltid är så närvarande.
Så fantastiskt.
Och för efteråtet.
Det hudlösa pratet.
Kärleken.
Därför.