Återupplev dået i en parallell verklighet

Jag ligger trött i min soffa. Ännu inte frisk efter nästan två veckors influensa av olika slag. Med risk att känna mig som huvudpersonen i Tre män och en båt, har jag haft alla influenssymptom vid något tillfälle, inklusive magont. Dock inte skurknän.

Jag och Lyckliga Hon har det inte bra nu. Men ändå, när bara självklarheten sätter in, jättebra. Om ni förstår. Allt gick åt helvete när vi skulle prata om varför hon mörkade om Baristas återkomst bland hennes vänner, och när jag blev varse hur snabbt efter det var slut mellan oss som hon hoppade i säng med honom i höstas. Alla mina aningar i höstas var sanna men hon ljög för mig. Många ledsna minnen dök upp, och mycket nya insikter som inte bemöttes på ett klokt sätt. Och jag var riktigt pestig, eftersom det är nya ledsenheter som inte är pratade om.

Pratandet blev riktigt åt helvete och gamla hjulspår djupa och tydliga som om en grävmaskin kört genom en nationalpark. Samma som pratet om vårt nuvarande sexliv. Samtal på bottennivå och betydligt mer fly från ansvar än viktigt ta ansvar och komma vidare.

Och sen plötsligt, tårar, kramar och ömsesidig ledsenhet, och så plötsligt känns det sådär lugnt och längtande igen. Mejl som är kloka, kramar som värmer, och ord som bemöter. Vi ser åter fram mot varandra, även om hennes tiotal "Ta dina kläder och stick" är lite jobbiga.

Jag måste fundera lite högt om vad som hänt utifrån jag fått veta. Lyckliga Hon har, alldeles för sent, äntligen börjat vara ärlig om vad hon gjorde och när med Barista i höstas. Den trista insikten är hur snabbt hon hoppade i säng med honom och hur hon mitt i allt bråk lyckades få mig att tro att hon ville rädda vår relation. Innan ens barnen visste och långt innan vi gjorde våra korta sessioner i familjerådgivning, hade hon redan varit i säng med honom.

Och allt detta under en tid när hon behandlade mig som kvalificerad skit. Nej, det är ingen bra separation att göra så. Det är ganska smutsigt, och nu, äntligen, börjar det återkomma ett tydligt tonfall där Lyckliga Hon står för och inser det. Som inte bara vill bli begripen, utan också stå för hur illa hon behandlade mig.

Och vilka dumheter jag sagt. Jag har fallit tillbaka i ett snäsande anklagande gnälligt pratande som jag varit borta från länge. Inte bra. Dags att bli frisk och skärpa sig i att stå för vem jag är med stolthet.

Dags att älska. Jag gör ju det.

(Nej, jag skulle själv aldrig säga "Stick och kom aldrig tillbaka." Annat dumt kan jag säga, men inte så.)