När man träffar någon ny potentiell partner eller ny vän, är det ofta en känsla folk beskriver för det som känns bra. Man är nyfiken. Det finns en sån vilja att höra alla berättelser och veta mer om personen. Ni vet hur nyförälskade kan tappa proportionerna med berättelser om småsaker.
Men samtidigt är nyfikenheten mest smärtande om den inte är besvarad. Den som bara vill berätta men aldrig frågar, sårar. Frågor som vill veta, instick som vill hjälpa att förstå, det är själva essensen av ett bra samtal. Ömsesidig nyfikenhet, gemensam förståelse, i viss mån delad subjektiv upplevelse.
Jag har saknat frågor. Om vardag, om jobb och mående och stress. Men ännu mer om det som smärtat mest.
I lördags var första gången jag fick frågan av Lyckliga Hon hur JAG kände i höstas. Ja, första gången. Nåt "Jag förstår att det var jobbigt" i julas, men inte mer sen. Det har inte känts bra. Som om hon inte brytt sig. Det vill säga precis själva upplevelsen.
Vad som hände? Det bara bubblade ur mig. En befrielse över en fråga som äntligen kom. Tårögda berättelser om ensamheten, om hur jobbigt det var att hon var så arg på mig, om insikter om det dumma jag gjort, om hur jobbigt att alltid få höra att allt är mitt fel, om alla gånger jag förstod att hon ljög, om vilken ointresserad vän hon var, om att det var en dålig separation även för henne att göra som hon gjorde, om fåniga saker med min sexualitet, och lite om att för mycket av ointresset lever kvar nu.
Men hela tiden om det vackra. Om ron jag kände i hennes närhet. Att ligga sked med hennes arm runt mig, om att en enkel beröring av hennes hand var det som fick mig att orka, det som fick mig att aldrig sluta älska. Det som fick mig att inse att jag aldrig skulle sluta fråga om henne, oavsett om hon aldrig frågar. Och om vissheten i att alltid vilja ligga bredvid just henne.
På slutet grät vi tillsammans eftersom så mycket vällde ur även henne.
Och nånstans mitt i började jag sjunga med i Sofia Karlssons "Stjärnor över Asahikawa". Det var tvunget, eftersom det sa samma sak. Vackert.
Stjärnor över Asahikawa
Jag ger mig nu
jag ger upp allt
jag ska ligga under himlen
och vila i natten
om du ger dig nu
så finns jag här
vi kan sitta under månen
och spela för stjärnorna
Det är så mycket som vi tror vi är
men som vi bara fått
av nånting gammalt
som vi tror är vårt
Men det måste finnas ett annat sätt
att leva än det jag lärt mig
jag vill leva utan galler
älska utan skyddsnät
Så jag ger mig nu
jag ger dig allt
jag vill ligga under himlen
och vila i natten
om du ger dig nu
så finns jag här
vi kan sitta under månen
och spela för stjärnorna
Om du älskar det bästa i mig
om jag älskar det bästa i dig
dina ord och våra toner
dina ögon och mörkret som du
bär i ditt hjärta
gamla sorger som du har med dig
det är dags att börja om nu
det är dags att börja leva
Så jag ger mig nu
jag ger upp allt
jag ska ligga under himlen
och vila i natten
om du ger dig nu
så finns jag här
vi kan sitta under månen
och spela för stjärnorna
(Sofia Karlsson)
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
6 kommentarer:
Är det verkligen sant att hon aldrig frågat? Lyckliga Hon, är det så?
/Tina
Tina: frågan är av det slag jag egentligen knappt orkar svara på. Men för att inte riskera att ytterligare spä på den där konstiga bilden av mig som en totalt oempatisk person så svarar jag.
JA självklart har jag frågat och vi pratat massor av timmar om hur Han mådde och kände sig under hösten och all tid innan och efter hösten också. Vi pratar hela tiden om hur vi mår och vad vi känner.
Jag kan bli så sjukt trött på bilden av mig som en självupptagen och iskall person. Jag är en skuldmagnet av stora mått som ibland måste stänga dörren för att inte totalt ätas upp av skuld och dåligt samvete och grubbel om hur andra har det. Jag har också oerhört lätt att låta mig trampas på och går ofta undan istället för att säga ifrån hur jag vill ha det. När det sen blir livsnödvändigt att säga ifrån är jag så trött och ledsen att jag blir kantig och vass. Ett problem. Såklart.
(Det blev ett långt svar på en kommentar jag inte ens hade tänkt svara på...)
Lyckliga Hon
Jag är nog färgad av att ha en man som varit otrogen och som befunnit sig nära gränsen fler gånger med kollegor. Precis som jag uppfattar att du gjorde bad han om ursäkt för det men faller hela tiden tillbaka till att det "egentligen" var "inte så konstigt". Jag blir ledsen varje gång över att vi får "börja om".
Åh vad jag kan känna igen mig i er bägge. Jag har fått så mycket kritik och jag har fått höra så mycket undanflykter av en som så svek mig. Inte minst har jag fått känna på hans tystnad mot mig när vi har det jobbigt och att han aldrig frågar hur jag mår. Han bara tiger och vill inte prata. Nu har vi det bra, men varje gång han reser bort eller är på fest är jag rädd att han ska vara otrogen.
Jag tycker det är skillnad på din blogg och denna. Han upprepar ständigt att det är bägges ansvar (minns inte uttrycket). Du däremot skriver väldigt lite om vad du kan göra. Du kanske tycker att det är bägges fel att ni har det dåligt men det märks lite på bloggen.
Som läsare går det att verkligen känna hur bra ni passar ihop. Jag får ofta ett ledset hugg i magen när jag läser ert klagande på varandra.
Ojdå. Jag glömde namnet.
/Tina
Tina:
Jag är, till skillnad från vad du och några andra tycks utgår från och till skillnad mot vad din man verkar vara, inte en upprepat otrogen person. Jag har varit otrogen EN gång och det är nu snart ett år sedan. Missförstå mig inte, jag försöker inte ursäkta mig och påstå att det jag gjorde inte var så farligt eller fel. Det var det. Både fel, elakt och farligt för vår relation. Jag sårade min älskade man väldigt mycket och jag sårade även mig själv. Jag hade ångrat det jag gjorde med Rocky den natten även om det hade skett inom det tillåtnas gränser. Det kommer inte att hända igen, inte med Rocky och inte med nån annan heller.
Sen är jag medveten om att min blogg inte är lik Hans. Han skriver mer om mig och oss än jag gör. Jag är på det sättet mer ego. På gott och ont. Men det faktum att han på sin blogg skriver mycket om att ta ansvar betyder ju inte nödvändigtvis att han är bättre än mig på det i verkligheten. Det betyder inte motsatsen heller, det menar jag inte. Jag tror att vi är lika bra/dåliga på ansvar båda två. Vi vill gärna ta vårt ansvar men har lätt att falla i "skylla på den andre"-gropen. Vi gnäller och klagar båda två. Och det är jag säker på att Mannen håller med om.
Hej Tina, och hej älskade livskamrat!
Tina. Nej, "aldrig" ställt frågan stämmer inte, men väldigt sällan och ganska oengagerat. Och det har gjort ont att hon inte brytt sig, men ändå kunnat säga sånt som att hon gjorde en "usel" separation, var en dålig vän och så vidare. Men det har värmt mitt hjärta varje gång hon frågat. Som i lördags.
Varje fråga lägger bakom. Varje tystnad förlänger.
Precis som det värmer mitt hjärta varje gång Lyckliga Hon på bloggen eller någon annanstans skriver något positivt om mig eller inte klagar på mig.
Och det gjorde hon nu, du nu, älskade Lyckliga Hon. Det värmer alltid när en människa man tycker om visar ödmjukhet och vilja. Kärlek, Lyckliga Hon!
Skicka en kommentar