Det är dags att konstatera fakta. Jul och nyår var inget klokt resonerande att med sunda ögon dra lärdom av tio års relation. Jul och nyår var istället samma gamla nyförälskelse som vanligt, där vi trodde vi fick något nytt, en ny improved version. Vi lyssnade med sådan lycka på vackra ord om insikter och såg vår underbara partner vara sådär precis som vi vill.
Eller inte så improved då. Nån av oss. Back to basics alltså, tillbaka till att reflektera över vad jag projicerade och vad som var på riktigt i julas.
Eller... På riktigt var det ju. När Lyckliga Hon sa att hon lärt sig att kärlek ska visas, var det på riktigt. Och när hon sa att hon skulle vara tåligare och inte lika snabbt ge upp. Och jag kände ju mitt lugn så intensivt. Men vi gjorde väl bägge lite väl optimistiska prognoser om hur lätt det skulle vara. Mitt lugn var uppenbarligen villkorat mot att känna mig älskad. Och så vidare i dödsdansens negativa spiraler. Gamla spår. Förändring sker sällan i hopp. Bara båg bägge två. I alla fall ett litet tag.
För att känna efter vad jag projicerat av mina drömmar, återvänder jag till känslan av nyförälskelse i julas. Vad var det som fick mig att våga? Vad minns jag varmast? Jag återvänder till den Lyckliga Hon som fick mig att våga lita på att förändringen var på riktigt. Och det som dyker upp är inte det forsande flödet av visad kärlek som fick mig att känna mig fantastisk. Inte den elektriska fysiska närhet och laddning som fanns mellan oss. Inte ens alla leenden och blickar.
Nej, det som står där och utmärker sig tydligaste var öppenheten. Att hon kunde erkänna att hon haft fel. Då tänker ni att det drevs av maktkänsla, att få komma en upp. "Ja, jag hade rätt. Där fick du!". Men det hade kunnat stämma förr, men inte då, inte nu. Jag ser inte mig som vinnare i det som hände. Den stora vinnaren var ju Lyckliga Hon. Jag minns henne inte som en svag förlorare, utan som så stark, en som kunde göra bland det finaste som finns. Erkänna att man gjort fel. Och därmed lära sig. Och bli förlåten.
Det är den styrkan jag saknar mest. Och jag tror verkligen inte att den var en projicering av mina önskedrömmar. Jag tror den var sann. Jag vet.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
2 kommentarer:
Tror du inte att problemet är att sanningen är dubbel? För er båda? Att ja, å ena sidan kan ni vara den där som den andre vill att ni ska vara. Men å andra sidan är ni också precis det där som den andre inte alls mår bra av. Och så länge ni letar efter ett sätt att sudda bort den dubbelheten så kommer det att fortsätta vara svårt, eftersom sanningen är bägge delar. Det är inte svart eller vitt, det är en glidande gråskala. Det kommer det att fortsätta vara. Och så länge du fortsätter att sätta en del av Henne på piedestal (som att längta efter ett visst beteende som du upplevde som befriande och sant) så kommer det alltid vara så att hon trillar av och du blir besviken, och tvärtom. Se det i stället för vad det verkligen är. Sanningen är dubbel och grå. Det betyder inte att det är dåligt att det är så. Det är vad det är. Men att se varandra med sanna ögon istället för ögon som vill en dröm är bättre. Det skapar mindre besvikelse och känsla av svek att ha "sanningsenliga" förväntningar på varann. Dem kan man leva upp till, varje dag.
Tack för en klok kommentar. Instämmer helt och hållet.
Vi ställer orimligt höga krav på varandra och bestraffar stenhårt med gnäll (jag) eller isolering (hon) om den andre avviker från önskedrömmen (det utlovade). Sen straffar vi oss fram ömsesidigt. Känslan av hot om straff hänger ständigt över oss bägge. Försvaret att straffa tillbaka finns ständigt i handen.
Man ska vilja vara en fin människa mot människor man tycker om. Och man ska naivt tro gott om människor man tycker om. Det var nåt sånt jag menade. I det måste ligga en förlåtande attityd som är kärlekens kärna. Inser att jag var oklar om det sista. Då först kommer det fina ut. Då kan känslan av hot om straff försvinna.
Skicka en kommentar