Så jävla trött på mig själv och alltihop

Lessna killen skrev något klokt på Hennes blogg, om att det subtila är så viktigt i ett samtal om saker som är jobbiga. Det kan räcka med rätt tonfall för att ett samtal ska ta rätt vändning och bygga trygghet och framtid, och fel tonfall för att en ledsenhet ska känna sig övergiven och gå ut i ett futilt sökande efter den ledsenhetens bekräftelse.

Ledsenheter och rädslor är som små barn och måste klappas och kramas försiktigt för att våga se sig i spegeln utan ledsenhet och rädsla. Den som sårat har en viktig roll i detta klappande och kramande.

Jag tappade min kontroll när hon diskuterade sin resa till Baristas, Genus och Rockys hemstad idag. Jag lät min ledsenhet bli till pikar, ilska och ifrågasättanden. Det är väldigt dumt. Ledsenhet gör sig bäst tyst och som en längtan efter en kram som ger den som gjort ledset möjlighet att visa att hon förstår.

Men nånstans är min ledsenhet och rädsla jävligt begriplig. Lyckliga Hon har ljugit mig blå så det räcker och blir över. Svek som att ha varit otrogen en vecka efter vår sista familjerådgivning och att ha ljugit även i höstas under familjerådgivningen, är inte helt lätt att glömma. Att återuppta kontakten med sitt ex Barista och inte förstå att det var lite jobbigt för mig och att välja att inte berätta det, spädde på min rädsla. Det sista skedde för två veckor sen, inte i ett avlägset förflutet.

Det är mycket rädsla för att det är sån hon är mot mig. Att det bara är en tidsfråga innan nästa lögn, nästa svek. Självklart är inte förvandlingen här enbart hos mig, den är även hos henne. Den som blir sårad ska inte vänja sig vid att såras. När beteenden som förut sårat är en del av nuet slits såren upp. Både hennes ilska och hennes slutenhet är tyvärr en del av nuet. När empatin och ärligheten råder läker såren istället. Det krävs Hjälpas åt för att komma förbi stora sår i en relation.

Historien gör mig överkänslig för vissa tonfall. I det här fallet räckte det med en tendens till ett sånt tonfall. Hon sa att hon inte tänkt på att träffa Barista.

Mitt inre reagerade direkt. Jag trodde inte på henne. Och jag tror det var ett missförstånd som vi inte lyckades reda ut. Mina frågor missförstods, och hon gick i försvar och bägge blev irriterade. Hon tycker att hon sa att hon bara syftade på DEN resan. Men det var inte vad hon sa. Och den slutenhet jag då uppfattade stämde. Hon hade visst tänkt att hon vill träffa honom. Men inte då. Så, mitt missförstånd var alldeles korrekt. Fast helt fel. Om ni förstår.

Det är tamejfan inte lätt att leva. Ett missförstånd, en fråga om ärlighet och sen lite fel tonfall, och så ännu mer fel tonfall. Helvete vad jag hatar mig själv. Och så trist det är när det blir så här.

Just nu sitter jag här, ensam, och minns när hon smällde igen dörren och gick. Hjulspår på jävla hjulspår, bland annat i form av att hon tystnar och smäller igen dörrar, och jag söker kontakt. Jag blir körd på porten hemma hos henne med "Ta på dig kläderna och gå, och kom aldrig mer tillbaka."

Nej, det är fan inte ens fel att två kommunicerar uselt. Skärpning för helvete. Det krävs två som hjälps åt om det här ska gå.

Det jag kan göra är att berätta, och ge henne goda möjligheter att bemöta min ledsenhet, och slippa bli arg på min ilska.