Nuet mellan Då och Sen

Alla har så mycket åsikter och så få lyssnar. Det florerar så mycket missförstånd om känslor och tankar om problemen i vår relation. Många, inklusive Lyckliga Hon, tycker att jag reagerar som om hon var otrogen i höstas. Vi var ändå isär. Men det skjuter vid sidan av målet om min ledsenhet och min oro.

Men det som skaver skaver skaver, är lögner, är förtroende, är brist på ärlighet. Och framför allt känslan att Nuet är ett tillstånd mittemellan Då och Sen. Det går inte att se en människa som helt oberoende av forna dumheter, men det gäller att styra sig till att tro på det bra ändå.

Jag är rädd att hon ljuger om att hon var i hans famn så snabbt. Det är lätt att tro att hon hade honom klar innan hon vågade göra slut. Då närmar man sig den otrohet hon redan visat sig kapabel till. Hon säger att det inte är så, och då får jag väl tro henne, trots hennes historik. Jag ska försöka lägga den dumma känslan bakom mig. Verkligen.

Värre är att hon inte berättade i julas. Hon kom tillbaka på falska grunder. Det skaver dels att hon var så feg i höstas och inte mot mig vågade stå för att hon var ett "par" med honom hela hösten. Förutom hennes allmänna dumhet i beteende mot mig i höstas (inte själva separationen, utan hur hon separerade och var mot mig, vilket hon är medveten om). Men framför allt att hon inte berättade i julas när hon kom tillbaka. Det skaver rejält att hon väntade i över två månader innan jag fick veta att hon var "ihop" med honom under hela tiden vi var isär. Att hon aldrig var ensam. Jag ser det som viktigt att berätta, som relevant information för om jag skulle vilja ha henne igen. Kanske är inte alla så, men jag är sån. (Och Lyckliga Hon.)

Hon har erkänt att hon inte skulle velat bli behandlad så som hon var mot mig. Och Hon har nu sagt att hon var för feg i höstas. Hon borde varit öppnare om det jag ändå anade. Och framför allt borde hon berättat i julas. Igår bad hon rakt och tydligt om ursäkt om detta för första gången, utan att gömma sig bakom "jag var så rädd för hur du skulle reagera". Mitt ansvar för det sista ska vi prata om, separat, men att stå för att man gjort fel måste man göra oavsett den andres roll.

Med den insikten hos henne och med förhoppningen att hon verkligen tycker så, känner jag mig tryggare i att gå vidare.

Ställningstagandet till en relation eller en människa kan inte göras oberoende av Dået. Att leva, och jobba och vara bra i Nuet är viktigast, men Nuet befinner sig alltid mittemellan Då och Sen. Att hitta den perfekta balansen mellan de tre är nog själva essensen av ett bra liv. Mindre Då, mest Nu, och inte gömma sig bakom ett Sen är en bra tumregel. Såklart. Utan att ta ansvar för Nuet lär det aldrig bli bra.