Jag, jag och inget annat än jag

Bara att inse att vi är hemska just nu, jag och den där underbara, irriterande kvinnan som går under namnet Lyckliga Hon. Hon som trots alla sätt hon kan göra mig illa på, kan fylla mig med både frid och bubblig lycka.

Jag bär med mig ett citat från en bok av Tomas Böhm.

ställa högre krav både på sig själv och sin relation.

Jag börjar med relationen. Som alla vet och även säger (och som jag råder mina vänner, gubevars, vi kan ge varandra alla de råd vi gör fel själva), kan man inte förändra någon annan än sig själv. Men man har också nåt slags jävla plikt mot sig själv att skydda sig för att må bra. Som den buddhistiska tesen att öka det som skapar lycka och minska det som skapar lidande. Lever man med en människa som sårar, kanske man inte ska leva med henne.

Men nu säger mitt hjärta att Lyckliga Hon är så självklar och kan vara så underbar att jag vill.

Det innebär att det är rimligt att säga till sin partner vad man accepterar och inte accepterar. En relation där anything goes låter ganska oengagerat. Men det jag och Lyckliga Hon bägge gör, är att vi så jävla lätt landar i att kraven är omskrivningar av att den andre ska tillfredsställa våra behov. Vi ställer "krav" på helt fel sätt. Inte minst när vi själva inte ens försöker. Det är så fel tänkt. Partern kan bara var en bonus av lycka till den egna tryggheten och får aldrig, så som vi ibland hamnat i, bli allt. Aldrig aldrig på en person hänga upp hela den positiva spegling av självbilden som alla människor mår bra av.

Vi måste bli bättre på att hålla gränsen mellan oss när det blir fel. Ditt är ditt och mitt är mitt. Mera mitt, vore bra. Vi skulle troligen helt sluta bråka om vi bara i varje enskild situation pratade om oss själva och vad Jag gjort fel. Och då är det viktigt att se vilka systematiska fel vi gör och varför. Därför är ansvaret för sig själv absolut allt just nu.

Jag tror nämligen att både jag och Lyckliga Hon landat i att vi glömmer insikterna från soloterapin eftersom det är enklare att förvänta sig att den andre ska få oss att må bra. Vi glömmer oss själva. Vi glömmer att ta ansvar. Det innebär alltså att den enda vägen framåt är att vi börjar ställa högre krav på oss själva.

När jag tittar på mig själv ser jag en hel mängd tvångsmässiga beteenden som jag åter är inne i. Egentligen är det märkligt, eftersom jag både är mer medveten och mycket lugnare i min ensamhet och med mina vänner. Det är Lyckliga Hon som skapar oron i mitt inre. Och eftersom jag ändå känner självklarheten att jag vill leva med henne krävs det att jag tar tag i mina upprepningstvång nu. Jag ser hur jag konstant sätter mig i situationer där jag vill må dåligt.

1) Jag vill känna mig älskad, men har valt en ganska tystlåten partner, och agerar dessutom så att jag skapar situationer och känslor hos Lyckliga Hon där hon tröttnar på mig och blir avstängd och får mig att känna mig ratad och oälskad.

2) Jag vill ha kontinuerlig kommunikation och veta och vara förberedd när saker händer, och ser till att befinna mig i situationer där det är dåligt med öppenhet och där jag inte kan få veta. Då får jag chockas av sanningar som plötsligt dyker upp. Och detta försöker jag kompensera genom att söka information. (FYI. Oj oj oj vad mycket lindrigare min svartsjuka är nu jämfört med förut).

3) Jag avskyr att vara en som gör de jag tycker om ledsna och ser därför till att göra det, så att jag får känna mig riktigt rutten.

4) Jag söker mig till människor som inte är att lita på eftersom jag hatar opålitlighet.

Det är är några tydliga exempel. Lyckliga hon har andra upprepningstvång som jag tycker Hon borde se, inte minst för sin egen skull. Men för min också. Att det inte är en tillfällighet att vi gör vissa saker om och om igen, samtidigt som vi skyller det på den andre. Och att vi på många sätt valt världens sämsta partner. Dags att älska den vi valt och sluta skylla ifrån oss.

Jävlar vilket psyko jag är. Och ändå är jag helt normal. Jag är inte ensam i världen om att vara kass på att maximera det som skapar lycka och minimera det som skapar lidande.

Jag tror minsann jag ska ta och skärpa mig.

Det är märkligt. Alla råd och tips som kommer i bloggkommentarer skulle jag kunnat ge till en vän. Glappet mellan tanke och handling är en av världens stora tristheter.