Så jävla trött på allting.
Trött på missförstånden jag tolkar in.
Trött på missförstånden hon tolkar in.
Trött på att inte få ha känslor.
Ifred.
Trött på att min blogg blir recenserad och missförstådd av henne.
Trött på att inte få ha ord, känslor ifred.
Trött på att få höra att jag recenserar och missförstår.
Trött på att inte lämna ifred.
Trött på hur jobbig jag blir.
Trött på att få höra hur jobbig jag är.
Överhuvudtaget trött på jobbigt.
Trött på tomhet.
Trött på att varje avvikelse från det vi vill ha bestraffas så.
Hårt.
Av bägge.
Trött på att inte få vara trött utan att petimetergranskas.
Trött på att inte låta henne vara trött utan att petimetergranskas.
Trött på "Men du..."
Att höra.
Att säga.
Trött på rädsla.
Trött på att veta.
Trött på att tro.
Trött på irritation.
Trött på spiraler.
Trött på Nej.
Trött på gräl.
Det finns bara en enda sak som kan vända detta.
Nolla skuldräkneverket.
Hälften är mitt fel.
Hälften är Lyckliga Hons fel.
Exakt.
Nollställt.
Nu kör vi.
Brum brum på en resa mot mot evigheten.
Typ.
MFEO eller vad vi tyckte en gång.
Yeah, right.
Men det är vi ju.
Så!
Lite jävlaranamma gör susen!
Nåt annat finns inte.
För mig.
Bara att vara och hoppas.
På två.
Då.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
3 kommentarer:
Att allt blir komplicerat är skit. Att allt, vad som helst, när som helst kan bli skit och komplicerat. Fast ingen vill ha det, så blir det så ändå. Skit och komplicerat.
Då ska man analysera vilken del man själv har i varför det blir skit.
Hur många kan göra det, och göra det ärligt?
Caroline:
Så jävla trist är livet när vi glömmer det viktigaste.
Vaniljanten:
Ja, man ska analysera varför man själv bidrar till skiten. Det går inte men man måste.
Ett bra sätt att göra är att bägge två fokuserar på sitt. Det var vad jag menade med hälften var.
Vi vet hur vi sårar. Ingen av oss vill försvara de beteenden som sårar. Men vi gör det ändå. Dumt.
Skicka en kommentar