Den här gamla bloggen är intressant. Den är skriven en vecka innan Lyckliga Hon träffar och går i säng med Barista för sista gången. Jag anar att hon har något med honom, och anar att hon har för avsikt att förverkliga det genom att hoppa i säng med honom. Allt sånt förnekade hon ju då.
Vad jag inte visste när jag skrev den var att den kunde skrivits redan en och en halv månad tidigare. Att det bara var två veckor efter att Lyckliga Hon gjorde slut i mitten av september som hon hoppade i säng med Barista. Så mycket lyckades hon lura mig.
Vad hade hänt om hon hade haft modet att berätta att hon på det sättet hoppade direkt från mig till honom? Jag återvänder i tankarna och försöker hitta vad jag känner. Jag känner mig arg, fast i efterhand. Om jag redan i början av oktober hade vetat att Lyckliga Hon varit i säng med och resonerade relation med Barista, hade allting varit blivit otroligt annorlunda. Hon hade på ett helt annat sätt fått ta konsekvensen av sitt handlande.
- Jag hade inte gått på hennes ord om att hon ville rädda vår relation. Det var ju bara lögn.
- Jag hade inte slagit knut på mig för att försöka rädda vår vänskap. Jag hade mått bättre av att bara bryta rent och iskallt.
- Jag hade krävt att vi direkt skulle berätta för barnen att vi skulle separera. Det dröjde ytterligare några veckor till det. Det hade varit helt otänkbart att gå bredvid henne om jag hade vetat.
- Jag hade velat berätta för barnen att mamma tycker om någon annan nu. Definitivt, eftersom det skulle varit en förklaring till varför jag mådde dåligt. (Därmed inte sagt att det hade varit bra.)
Och jag hade framför allt varit arg. Riktigt jävla integritetsstarkt förbannad på ett hälsosamt sätt. Jag hade stått upp för mig och klart och tydligt, och utan att ständigt försöka förstå Lyckliga Hon och vara till lags, försvarat mig själv mot Lyckliga Hon. Jag hade gjort som Storasyster och Humlan sade åt mig att göra. Bryta rent och klart med Lyckliga Hon. "Hon är inte bra för dig." Jag hade, rent krasst, bett henne dra åt helvete. Att hitta nånstans för den ene av oss att bo så jag slapp se henne.
Nu gick jag istället igenom en höst av falska förhoppningar om att hon ville rädda oss. Jag hade sluppit dras genom förhoppningar om en liten lägenhet, och sluppit gå bredvid henne i all denna känsla av avsky mot mig. Kanske var det så att hon ville rädda oss, men då hade hon ett konstigt sätt att agera på. Väldigt konstigt.
Självklart kan jag se att det kom ut något gott av detta, inte minst att barnen slapp dras in. Och jag kan se att jag själv kan stå för mitt agerande för en klok separation. Och det kanske aldrig hade blivit så att vi fann varandra om jag hade fått ur mig all den ilskan då. Eller också tvärtom, att jag fått ur mig den och därför kunnat förlåta. Men det gör ont inuti nu när det sjunker in hur mycket jobbigare min höst gjordes på grund av hennes feghet.
Jag har en del grubbel nu om vad jag gör med den här retroaktiva ilskan. Det, tror jag, beror på hur Lyckliga Hon ser på det hon gjorde. Jag ställer ännu obesvarad frågor till Lyckliga Hon:
- Hade du tagit tillbaka mig om jag gjort så?
- Skulle du velat att jag ljög på det sättet om jag skulle lämna dig?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
4 kommentarer:
Tja...
Det som hande for mej efter att ha kommit pa min partner med en ful, ful otrohet kan jag beskriva. Jag vet ocksa exakt vad du menar med retroaktiv ilska.
1. chock 2. chocken fortsatter och fortsatter. 3.ett forsiktigt hitta-tillbaka forsok. 4. ett analyserande av det superdaliga forhallandet med depressions inslag fran hans sida. 5. Tva och ett halvt ar av desperation och bra stunder. 6. forsoker ga vidare, men marker att respekten for honom som manniska ar borta. Brak som urartar, fula ord som aldrig anvants skriks ut. Vardags irritationen vands till anklagelser. osv osv.
Respekt. det ar nog det jag maste hitta tillbaka till.
Vi har inte samma relation som er och andra forutsattningar, men oj vad jag kanner igen det...
Lycka till
Stackars dig, det måste ha varit jättejobbigt. Ni verkar ha det jobbigare än vi på många sätt. Depression och annan psykisk sjukdom är ju en särskild situation att hantera, själv för den sjuke, och tillsammans. Hoppas du får ut lycka av att leva i er relation, så ni inte bara håller ihop trots att du mår dåligt av det.
Jag känner ju igen grälen från när Lyckliga Hon var otrogen i våras, något jag fick veta i juli. Som jag trodde att hon skulle inse hur hon förstörde vår relation. Och så fel jag hade.
Det gjorde jävligt ont att hon inte hade 1) varit ärlig om sin höst, och 2) att hon återupptog kontakten med Barista utan att berätta det för mig.
Så många chanser till sanning och ärlighet som funnits. Som hon inte tagit. Det är svårt att lita. Jag hade just börjat, när lögnen om att dom åter hade kontakt och att hon inte varit ärlig om hösten dök upp. Helvete också, säger jag.
Och jag vet inte varför frågorna om hon tycker jag skulle ljugit så för henne, och om hon kunnat förlåta mig fått något svar.
Jag hoppas hon den här gången kan bemöta min ledsenhet och ilska med kärlek, och inte bara sedvanliga motanklagelser. Hon säger att jag ska förstå henne. Visst ska jag det. Jag ägnade hela hösten åt att lyssna på henne som sa "Förstå mig att jag har det jobbigt jag också."
En del saker ar battre och nagot var tvunget att forandras da for ett par ar sedan. Jag hade forstas onskat att det inte var just det har...Det dar om skuld ar ocksa intressant i sammanhanget. Jag kanner mej ibland battre om jag ser min egen del i att han borjade ma daligt. Konstigt.
Jag har alltid sagt att jag bar kanske 75% av skulden till att forhallandet blev daligt (tyvarr ar det sant) men 0% nar det galler hans otrohet. Jag skulle alltsa vilja att vi jobbade pa de sakerna separat och skilde pa dem. Det blir alldeles for grotigt och anklagande i denna "tavling" om vem som bar skulden.
Nar jag laser dina rader sa tanker jag alltid att ni har faser kvar som inte har kommit an.
Man kan komma ut pa ratt sida. (har jag hort:)
Anonym, igen:
Jag vet inte vad du gjorde för att få honom att må dåligt, men jag känner så väl igen efterarbetet. Det vill säga att rakryggat stå för det man gjort. Det bygger den egna självbilden att våga vara stark om det man gjort.
Apropå prat. Jag tänker - verkligen - att man måste sära på den ene och den andre. Ansvar för det egna, respekt för den andre. Och aldrig blanda ihop den enes och den andres ansvar när man pratar.
Det går bra. I teorin. Inte i praktiken.
Hoppas ni hittar en väg framåt.
Skicka en kommentar