Fjärilar i regn flyger darrigt

Vart tog det vägen?

Var är de ord som strömmade när vi blev Vi igen?
Orden som älskade.
Orden jag älskade.
Närvaron som brann.

De ord som fick mig att våga.
Fick mig att tro att du nu kan älska.
Fick mig att tro att du var annorlunda.

Varför kom det hårda frånvarande tillbaka?

Var är insikten om hur bra och viktigt det är att visa sin kärlek?
Den kärlek som flödade som nu inte flödar.

Var är de händer som alltid ville röra?
Som nu ligger stilla.

Var är den mun som ville kyssa?
Du som gillar kyssar.

Var är den du som sa att ärlighet och öppenhet är så viktigt?
Att du förstått. Vilket du inte hade.

Var är de ögon som ville titta hela tiden?
Som nu i vår närhet är slutna och verkar drömma om någon annan.

Var är den fnittrande du?
Som sa "Jag bara tittar på dig. Jag tycker om det."

Var är den du som kan röra mig så underbart?
Som nu pratar om oförmåga.
Men får mig att darra när du rör.

Var är den du som ville och visade det?
Nu verkar inget spela någon roll.

Var är den du som vågade säga "Jag har gjort fel"?
Med sån stolthet att jag darrade av förlåtande kärlek.

Var är den du som vet hur fin du är?
Var är den jag som vet att jag är bra?
Du bra.
Jag bra.
Vi.

Du säger att kärleken finns.
Men nånting är annorlunda.

Och jag skyddar mig.
Blir hård för att skydda mig från den som sårat så.
Blir hård och säger det som är dåligt.
Och allt går i hjulspår vi känner väl.

Jag saknar mig själv.
Jag saknar dig.