Det är så tragiskt det här. Jag och Lyckliga Hon hade ett jullov och nyår som var helt fantastiskt. Mitt i min rädsla levde vi ut drömmen med en ny-nyfikenhet på varandra som bara kan kallas nyförälskelse.
Sen dess har det varit rädsla, irritation, missförstånd och betydligt både mindre och sämre sex. Inte så mycket nyförälskat.
Men med ett enormt stort MEN vill jag säga. Jag är nyförälskad i Lyckliga Hon. När allt är lugnt och fint och det finns tid ser jag på henne med längtan. Jag längtar verkligen efter tid tillsammans med henne. Att bara göra saker tillsammans. När vi verkligen gör det bra känner jag bara längtan och självklarhet om vår tid tillsammans. Ge oss timmar utan barn och det kan aldrig bli tråkigt. Att sen denna längtan ibland förstörs av att hon är frånvarande, stressad eller arg, är tragiskt. Jag är nämligen säker på att Hon ser på mig med samma nyförälskade blick och tankar och ser mig fjär och ledsen eller arg.
Hur kan något vara tråkigt när jag tänker på att se film, prata, fråga varandra om vad vi vill och vilka vi är, knulla, knulla mer, se sån film, bada, surfa tillsammans, berätta historier, prata jobb. Och sånt sex som igår. Sånt sex kan få vem som helst att missköta sitt jobb. Allt är en stor nyfikenhet och trygghet i blandning.
Så, till er som säger att vi ska bryta upp. Nej. Men vi ska öka det som är bra. Ta oss tid. Vi har slarvat jättemycket med det.
Problemet är självklart tid. Söner och dottern lägger sig allt senare. Mamma och pappa har behov av att jobba på kvällarna. Mamma och pappa bråkar.
Jag tror vi ska boka en eftermiddag i veckan. Om det nu inte fungerar med barnvakter och annat just nu får vi göra det på andra sätt. Vi kan kompa och jobba lite på kvällarna sen. Den där eftermiddagen tror jag kan rädda vår relation. Det behöver bara vara en timme eller två. Att träffas och vara i det underbara vi kan skapa.
Jag tror på det. Det kräver tre saker. 1) Någon frågar. 2) Någon svarar ja. 3) Det blir av. Igår blev det av, och det var fantastiskt fint. Frågor har inte saknats, men i engagemanget att svara ja har något fattats.
Dags att ändra på det. Tillsammans. Mer ja-sägande. Mer leva ut vår förälskelse tillsammans. Den finns ju där. Men har bara för sällan funnits tillsammans.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
4 kommentarer:
Jag är ingen expert annat än genom att vi, min älskade och jag, lyckats väcka vår egen kärlek efter en nära nog tvinsotsdöd.
Nyckeln för mig var att sluta klaga, kräva, begära svar av henne, och i stället att så mycket som möjligt svara själv på mina frågor. Och att acceptera hennes gnällighet, ovilja, rädsla att se sig själv i spegeln naken in i själen.
Och att sluta att ens begära att hon alls skulle ställa sina frågor, eller ta ansvar för nånting.
Så kan man sen ändå samla ihop de färre frågor som faktiskt min Hon måste vara den som svarar på, och som måste besvaras. Som för mig var t ex "Varför kom hon tillbaka den gången för alla dessa år sen". Det tog tid innan jag vågade höra det. Det var inte enbart smickrande, men det var ju så verkligheten var. Så då så.
För jag måste ju vilja älska den hon är, inte den hon borde vara. Inte den ärliga, öppna och mekaniskt moraliska kvinna jag ändå inte skulle vilja leva med, utan den svekfulla men härliga kvinna som VILLE vara ärlig och trogen och kärleksfull och passionerad, men inte alltid kunde.
Och, Baristan... Jahadu. Du har krav på människorna, du. Två veckor?? Hur långt borde det vara?
Förstår du inte att den korta tiden innebär att hon VILLE HA DIG. Skulle inte det duga?
Man ska inte skriva sånt här när man stressas av jobbet.....
Inskjutet i
"Hur långt borde det vara?
Förstår du inte att den korta tiden innebär att hon VILLE HA DIG."
skulle det stått:
"Och sen att hon låg i din famn efter att ha träffat honom samma dag?"
Frågade du faktiskt om dom haft analsex?
Om hon längtar efter sex med honom?
Läste du faktiskt alla hans brev till henne?
Jag vet att hon skickade över dom för läsning.... men du läste dom också?
Kan du då inte nöja dig med att hon kom tillbaka? Duger det inte att hon faktiskt ville ha dig?
Du tassar farligt nära ett integritetsövergrepp. Ingen kärlek överlever det. Och ska inte det heller.
Tack för en klok kommentar, och ett stort grattis och en imponerad applåd åt att ni lyckades rädda er relation. Du verkar både klok och modig.
Jag undrar vem Hon är. Jag vill inte leva med den Hon som sårar mig igen. Jag har lärt i min terapi att jag måste ta bättre hand om mig själv.
- Är hon den som är ärlig eller den som konstant ljuger?
- Är hon den som älskar i handling, eller den som är arg och skäller?
- Är hon den som står för sina misstag eller den som skyller på mig?
När hon kom tillbaka, var det med bilden av att hon lärt sig så mycket. Så mycket visade hon sig inte ha lärt sig, men jag TROR att hon lärt sig tillräckligt. Jag är rätt säker.
Det avgör mitt beslut om jag vill leva med henne. Jag vet att Lyckliga Hon är en fantastisk människa att leva med. Jag vet att både i prat, skratt och sex, är hon helt underbar. Men hon har också varit en kompakt egoist som helt struntat i mig. Det är för mig motsatsen till kärlek.
Apropå dina frågor om mejlen med Barista. Det var rakt av Hon som ville visa. Och mina frågor har inte handlat mest om det som stod där, utan om hur hon varit och är mot mig. Apropå frågorna är svaret på frågan om analsex helt oviktig. Däremot inte frågan om hon åter längtar efter sex med sitt Ex. Hon har ju en historik av otrohet som är rätt cynisk och obehaglig. Inte minst eftersom hon länge skyllde det på mig.
Vi är jävligt uschla just nu. Jävligt usla.
Skicka en kommentar