Tårar och längtan efter att vara omtyckt

Jag sitter vid mitt köksbord och plockar undan dagens jobbpapper och äter kvällsmat. Jobbpapper är skuffade åt sidan. Jag tittar ut på snö och längtar till Lyckliga Hon.

Jag ska åka dit. Sen, när dottern nattats, för att låta dem få en mysig kväll utan föräldrar som pratar med varandra. Det pirrar i mig av förhoppning om att vi bägge kan. Och vill.

När jag läste Suziluz blogg där hon nämnde mig och Lyckliga Hon blev jag så ledsen. Ledsen för att det aldrig blir enkelt. För att allt vi har gemensamt, all åtrå, alla möjligheter, bara slarvas bort.

Ledsen för att vi bägge återupprepar det vi vet sårar, att ljuga, att prata som vi vet sårar, att anklaga för det vi vet gör ont. Ledsen för att det är ett sånt evigt klagande. Ledsen för att vi är så missnöjda med varandra. Bägge. Inte bara jag.

Kanske är det för att vi har en så otroligt positiv och högaktande syn på varandra, att vi blir jätteledsna när vi får kritik av den andre. Vi beundrar varandra på ett positivt sätt och vet så jävla väl hur underbar den andre Kan vara. Vi vet vad vi kan. Men inte är. Vi gör något fel som inte lyckas få denna ömsesidiga beundran att bli till en lugn kärlek. Istället kritiserar vi för att göra den vi beundrar och tycker om sämre, för att kritiken mot oss ska kännas mindre.

Om hon inte är så bra, så viktig, svider hennes kritik mindre. Eller min. Kanske är det så?

När jag ser på Lyckliga Hon lite på avstånd ser jag en människa jag verkligen blir varm av. Det finns en sån otrolig längtan efter att få leva vår dröm och bara vara, bara göra, bara njuta, bara ha tid. alltid denna tid. Längtan är inte mer än en lång förmiddag i sängen och en lång promenad.

Och all denna längtan efter att hon ska tycka om mig som jag är. Jag är ju sån jag är, liksom. Nej, jag står inte och faller med henne, jag trivs med mig och med mina vänner, men jag vill leva med att vi verkligen tycker om varandra. T y c k e r O m. Bara så.

Jag vill att min charmiga generositet och idérikedom ska vara positiv, inte irriterande, att mitt kreativa pratande inte ska tolkas som integritetskränknigar eller respektlösa byten av samtalsämnen utan som klokhet och intressanta perspektivskiften, och framför allt att hon ska se på mig med den där blicken.

Den som är allt.

Det är den blicken, det leendet, som jag saknar. Inget har någonsin fått mig att känna sån värme.

Jo, en sak. När jag inte är med Lyckliga Hon och vet att Hon tänker på mig och har den blicken, det leendet inom sig. Det är ännu bättre. Att veta det.

Ett problem. Att veta det kräver att minnas det. Att minnas kräver att det är.

Längtar mitt i försiktiga tårar.