Mitt i ett panikartat att göra-kaos, med tjugo eftersatta små punkter (mellan fem minuter och en timme styck) och en stor (Typ en veckas arbete, ska vara klar på måndag) sitter jag här och bara är trött. Jag känner inte alls för att jobba, jag känner för att prata med och träffa Lyckliga Hon och få veta att vi kan skapa det fina tillsammans. Det är inte svårt.
Längtar efter samtal som inte bara påbörjas utan avslutas.
Längtar efter att få säga allt fint jag känner.
Längtar efter att få höra om de nya tankarna hon hade om att det inte hade behövt bli slut.
Längtar efter att höra henne berätta om sig.
Längtar efter ord om varför.
Längtar efter att somna bredvid och vakna till ett leende.
Längtar efter gemensam vilja.
Längtar efter tiden att göra något med den viljan.
Uschianemej vad trist det här blir. Nu jävlar ska jag beta av minst tio punkter och skriva klart det stora. Sen ska jag flyttstäda en lägenhet.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
3 kommentarer:
Heja heja!
Var snäll när du kommer dit.
Strunta i jobbet, sjukanmäl dig på måndag om det krävs....
Du kommer aldrig att klara jobbet om det dödar dig och dina relationer.
Heja heja på dig också!!!
Jobbet dödar inga relationer. Efter utbrändheten för ett antal år sen har jag lärt mig sätta gränser för att jobbet inte får döda livet.
Men relationen, och grubbel och strul och flytt- och pack- och handlafixande, tar både tid och engagemang.
Dessutom har jag varit sjuk i en och en halv vecka. Därav den lååånga listan.
Skicka en kommentar