Det här är ett så vanligt tema på singelbloggar, men det finns ju även i förhållanden, det där med obalanser i vilja, och om man ska ringa eller inte ringa, hur länge ska man vänta innan man svara på ett SMS. Kort sagt, dejtingkremlologi! (Ni vet när man tolkade hälsan hos sovjetiska ledare på deras minspel vid parader.)
Alltså ibland undrar jag. Efter en jul och en inledande tid av balans hamnade jag och Lyckliga Hon så fort hon flyttat in i våra gamla trista roller av fråga - svar. Jag frågar, hon säger ja eller nej. Ni som följt oss vet. Under lång tid satt vi i att jag visade intresse, frågade om att göra saker, om jobbet, om att göra saker och om sex. Lyckliga Hon hamnade i rollen att säga ja eller nej. Rätt ofta nej. Jag visar vad jag vill, hon tiger. Jag känner mig ratad. Hon kan ta mig för given och hon känner sig både tråkig och förföljd. Destruktivt för bägge.
Både förut och när vi var isär i höstas, sa alla mina vänner att jag skulle sluta vara så övertydlig med vad jag vill, att jag skulle ta steget tillbaka eftersom jag satte mig i ett underläge att ständigt ge henne chansen att säga nej. Börja spela spelet, sa dom faktiskt. "Det är så trist, men det är ett spel." Dom tyckte jag skulle skydda mig mot att behöva känna mig konstant ratad.
Jag har försvarat mig med att jag inte vill spela spel, att jag tycker att man ska visa sin vilja och sina positiva känslor. Säga att man vill träffas. Säga att man vill knulla. Fråga om man vill se film. Fråga om jobbet. Men när vi nu sitter i samma gamla roller vet jag inte. Jag frågar och frågar om Lyckliga Hon vill sova här även vardagar. Svaret alltid nej. De gånger vi träffats har det varit för att jag kommit hem till henne. Som igår.
Samma roller. Jag frågar. Hon säger nej. Jag känner mig ratad. Jag vantrivs.
När vi blev tillsammans igen och Laptop fick veta om min nätflirt med Mumindalen, såg han direkt sambandet att Lyckliga Hon blev rädd och ville ha mig när hon inte längre kunde ta mig för given, och sa torrt. "Jag trodde vi hade kommit längre än till tonåren, men det har vi uppenbarligen inte."
Vad gör jag? Börjar spela ointresserad för att väcka hennes intresse? Börjar vara sån jag inte vill? Börjar vara sån som jag tycker dödar kärlek och lust och värme? Jag har börjat med att försöka prata om frågan.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
9 kommentarer:
Man ska ju alltid vara den man är. (och gillar man inte den man är får man ändra sig, fast bara så lite som möjligt)
Det är inte så enkelt som att hon är stressad av jobbet på en vanlig vardag? Långt att åka?
När tänker du dig att man slutar vara tonåring? Jag tror 50-55 eller så. När hormonstormarna lägger av.
Ta varandra för givet. Och det gör inte du, då? Det gör man alltid i viss mån. Och vanlig jävla vardag är ju just det: kunna ta allting nästan för givet, och nästan kunna lita på det.
Nu vet jag varför jag bryr mig i det här, och varför jag har utbrott: Era stormar visar mig vad mina stormar handlade om, så jag kan sluta vara sur på mig själv.
Ni är en terapeutisk miljö! Tack! Precis som när konsum plötsligt har flyttat runt alla varor på slump för att kunderna ska få träna på inlärning igen.
Om hon säger nej - hon vill väl inte?! Om du inte vill höra nej så får du väl sluta fråga om det hon inte vill. Om hon inte vill sova hos dig på vardagarna så är det väl så och om du fortsätter fråga så fortsätter du att få nej.
Dumt förstås att göra sig till något man inte vill vara, men kanske du kan se det i henne. Hon vill inte säga ja till något som hon känner nej till bara för att?
Ni gör det svårt för varandra. Det är ett svårt mönster att bryta.
Och det jag inte trivs med är att jag så tydligt samspelar dåligt med Lyckliga Hon, vilket innebär att jag kanske borde "spela" mer, för vårt förhållandes skull.
Det finns alltid förklaringar, små, begripliga, men (o-)balansen mellan oss finns där oavsett vardagens variationer.
Men det är ju min åsikt. Jag vet inte riktigt hur Lyckliga Hon ser på det. Oavsett är det ju viktigt att bägge trivs.
Caroline: Är din blogg helt nerlagd?
Jag vet känslan: Noll intresse.
Annars, om det lokala ämnet, tror jag att du har rätt. Fast, en annan åtgärd kan ju också vara att man börjar fråga nån annan. Som svarar mer ja. Eller analyserar VARFÖR hon svarar nej. Långt att åka till ett stressigt jobb?
Du, Grubblaren: Hur långt ifrån varandra bor ni? Vad jobbar hon med? Hur åker hon emellan?
Jag har inte hittat nån samlad beskrivning hos nån.
Caroline och Killen:
Vi bor nära varandra, så det är inget problem. Katter har vi som måste få mat. Stressade jobb har vi bägge och bra föräldrar vill vi bägge vara och behov av att vara ifred har vi bägge. Det är verkligen inte så att jag vill träffas dagligen, det här handlar mer om vår obalans i kommunikation och visad vilja än om hur ofta vi träffas.
Jag är mest intresserad av att tillsammans med henne förstå varför vi alltid hamnar här. Hur vi ska hamna där bägge trivs. Jag tror verkligen inte att Lyckliga Hon trivs med att vara en nejsägare. Om vi träffas si eller så många gånger enskilda veckor är helt oviktigt ställt mot frågan om varför vi alltid hamnar här.
Så vad var det jag läste om "tillbaka till hennes stad"??
Mycket vatten under broarna, bara?
Till den stad där hon var otrogen med Rocky och där Barista bor.
Vi bor en kort cykeltur från varandra.
Faan skärp dig!
Var istället glad att hon är kvar. Hon vill ju ha dig. Trots ditt svårartade bekräftelsebehov.
/BS
Grubblande Han.
Med tanke på er historia förstår jag din rädsla för att hon slutat älska. Jag förstår inte varför alla har hamnat i att problemen i er relation är ditt fel. Om jag förstår dig rätt talar Lyckliga Hon själv om att hon "stängt av". Är inte det samma sak som att inte älska?
Fortsätt prata klokt med henne, och håll dig lugn. Jag håller tummarna för att ni fixar detta!
/Tina
Skicka en kommentar