fredag 27 februari 2009

Försenad ärlighet och gamla hundar

De två månader som gått sen Lyckliga Hon ville oss igen, har hon sagt att hon ska berätta om vad det var som hände med Barista. Varför hon hamnade i säng med en vän, och varför han inte var någon Hon ville relation med, men ändå längtade relation med. Och vad som fick Henne att gå från att vilja ett liv med honom till ett liv med mig på några dagar där runt jul.

Lyckliga Hon har gjort en grej av att hon är ärlig och ren och vill berätta allt som hände. Hon har sagt att det är skönt att vara ärlig. Men efter två månader av fläckvisa påminnelser av mig har tillfället fortfarande inte dykt upp. Hon har sagt att rätt läge inte dykt upp, att vi skulle behöva lugn och ro. Det har skavt, och jag har känt en ovilja hos henne att berätta. Tyvärr var farhågan sann.

Idag berättade hon att hon åter har kontakt med Barista. Jag tänkte att dom haft lite ytligt mejlande. Men nej nej. Vänskapen gick istå när han kände sig dåligt behandlad. Med rätta, ska sägas. Men nu hade dom kontakt och det var fin vänskap och bra prat om sina relationer och sex. (Det hon sagt sig ha lärt att hon ofta gjorde sig till runkobjekt för manliga vänner.)

Jag kände att det var lite märkligt att dom har så nära kontakt, eftersom det är en vecka när hon målat och jobbat och knappt hunnit svara på mejl med mig. Jag frågade hur länge dom haft kontakt, och hon svarade en vecka.

En vecka? När skulle jag få veta? Varför hon inte berättat?

Inte vet jag.

Nu har det framkommit att hon dessutom ljugit om hur det var med Barista. Dom träffades fler gånger än hon förut sagt. Lögner lögner.

Men varför ljuga, Lyckliga Hon?
Var blev den nya du av? Hon som skulle vara öppen och ärlig?
Varför utmana vårt fina med att fortsätta ljuga?

Jag kan inte lägga mig i vad Hon gjorde med Barista i höstas. Det var slut mellan oss. Sen är det trist att hon var inne i något hon inte mådde bra av. Men hon uppförde sig rätt svinigt mot mig till och från i höstas. Det kan jag ha en åsikt om.

Och jag kan definitivt ha en åsikt om att hon inte berättar att dom åter har kontakt. Ex är något som ska hanteras försiktigt i en relation. Lyckliga Hon har gjort en stor grej av ärlighet och öppenhet. Att hon lärt sig att slutenhet skapar onödig rädsla. Istället visar hon sedvanlig slutenhet och flyr först från att vilja berätta om Barista. Och i en vecka går hon och håller på att dom åter har nära kontakt.

Det luktar obehagligt upprepningstvång och inte alls något nytt. Det luktar en person som har svårt med öppenhet och ärlighet. Och det är oavsett hennes känslor för honom, då och nu. Det handlar om hennes syn på kommunikation i ett förhållande. Och det känns inte bra.

7 kommentarer:

Anonym sa...

Det känns hopplöst med den gamla klyschan men lik förbannat - du kan inte ändra på någon annan. Du kan bara ändra på dig själv och ditt sätt att se på saken.
Som du beskriver det nu tar du med glans åter på dig offerrollen.
Ingen hit!

/BS

Grubblande Han sa...

Jag förstår och håller helt med om att jag sätter mig i offerrollen. Om livet vore så äppelkäckt så skulle jag säga "lämna Lyckliga Hon" eller "Acceptera att Lyckliga Hon är som hon är"

(En som påfallande ofta inte bryr sig ett skvatt om mig och ljuger för mig.) Så enkelt är nu inte livet. Livet och relationer är en komplicerad process där att säga vad man vill ha och försöka gå varandra till mötes är en central del.

Dels är det så att jag haft alldeles för mycket av att försöka förstå Lyckliga Hon och därmed såra mig själv genom att stå ut med all skit. Jag har pratat mycket med min terapeut om att sätta gränser och säga vad jag vill för att må bra. Det är viktigt, och det gör jag nu.

Om jag inte kan må bra och känna mig trygg ska jag inte vara i relationen. Om Lyckliga Hon har ett fortsatt inre behov av att dölja saker och ljuga mig blå och behandla mig illa, då är det hennes val att hon kör iväg mig. Men jag tror inte att hon är en statisk människa som kommer att fortsätta göra så.

Men helt ärligt. Jag förstår inte hur jag stod ut med henne under 2008, med tanke på hur hon behandlade mig. Jag kan verkligen inte förstå.

Därför gör jag mig lite till offer, ventilerar ut ledsenheten, och grubblar över vad det jag fått veta om hur tidigt och mycket det var mellan henne och Barista betyder, och hur det förändrar på varför jag ska lita på henne nu, och tittar sen på nuet för att se om Lyckliga Hon är en kvinna som kan vara bra för mig och som jag vill leva med.

I de funderingarna befinner jag mig just nu. Mycket, väldigt mycket, talar för att hon är självklarheten i mitt liv. Men en hel del, inte minst 2008, talar emot.

För att trivas i den här relationen kommer jag att säga vad jag accepterar och inte på ett bättre sätt. Min terapeut, mina vänner och mitt inre jublar. Frågan är hur Lyckliga Hon reagerar.

Sen fortsätter jag med att förändra mig själv. Just nu går det sådär, men över tid rör jag mig framåt. :)

Livet sa...

Det är bara du som kan sätta de gränserna för att skydda dig själv och som du också skriver så känns det inte alls bra..

Jag hoppas att du kommer fram till ett sätt som du och ev. lyckliga hon kan finna en väg som passar just er eller just dig.

Kan verkligen förstå din känsla av en viss hopplöshet och "ska det aldrig bli bättre" tankar...

Må gott och lev väl.

Mammatilltre sa...

Har bara läst detta ditt sista inlägg, men kommer att fortsätta. Så gott att få del av en mans del i ett förhållande..och hur det kan vara...
Är själv mitt uppe i ett eget förändringsarbete där ett 17-årigt äktenskap kanske är i "riskzonen". Vi har tre töser i åldrarna 13, 15 och 17 år.
Det jag kommit fram till är att kommunikation är A och O men ack så svårt... Det är så mycket som påverkar hur ärlighet uttrycks och tas emot... Jobbigt att man tillsammans ramlar ner i de vanliga traktorspåren. Vi har gått i samtal (2 ggr sedan blev han förkyld och har inte fört det på tal igen), men han sa inte det han upplevde och menade utan anpassade sig till vad han ansåg som passande, tror jag... Sa annat efteråt. Nåväl ska väl inte tjata...ville bara förmedla att du berör.//Carin

Grubblande Han sa...

Livet:
Ja, det gäller att vara bra på att sätta gränser. Med den logiken borde jag brutit upp från Lyckliga Hon våren 2008. Då var hon ute i en total egoism, och jag hade helt fel sätt att nå fram till henne med att jag var ledsen. Jag var också pestig.

En central tes i en relationsbok av Tomas Böhm att man ska bli ställa högre krav både på sig själv och på sin relation. Det är jävligt klokt, liksom den buddhistiska att man ska öka det som skapar lycka och minska det som skapar lidande.

Jag tror verkligen att vi kommer att lösa detta. Det känns i mitt inre.

Carin:
Tyvärr är din man inte annorlunda. När vi gick i familjerådgivning agerade jag som om jag var klokare och lugnare än jag var. Och Lyckliga Hon blåljög om sin relation med en annan man, och en vecka efter vår sista familjerådgivning var hon otrogen med honom.

Du får gärna berätta, i kommentarer eller via mejl. Alla berättelser om relationsproblem lär alla oss andra någonting om relationer. Jag önskar dig lycka till.

Mammatilltre sa...

Tack Grubblande Han.
Jag lärde mig nå't igår. Träffade en för S och mig, gemensam vän (man) vars hustru dog för mer än ett år sedan.
Han sa att de två hade ETT liv så nu när hans livskamrat är borta så fattas helheten...
Jag har inte detta gemensamma liv på ett djupt känslomässigt och kanske också praktiskt plan trots 17 år tillsammans och 3 barn...
Går i samtal för egen del nu eftersom jag är så tom och olycklig...och har kommit fram till att jag har släppt så gott som allt eget av intressen och vänner när S och jag träffades och barnen kom tätt och snabbt (låter så patetiskt...men får nog se att det är vad jag har gjort)... S har lyckats låta sitt leva parallellt...men det är väl oxå mig som allt kretsat kring som ett nav... Mina öron som finns där att lyssna och vara intresserad, mina ögon som vet var alla lagt och förlagt sina saker, alla känslomässiga tentakler som är aktiva hela tiden, allt tröstande och så'nt på nätter, allt plockande och iordningställande och packande..etc etc (Konstigt att känna sig degraderad till ett smörjmedel, sambandscentral eller you name it...) Men den funktion jag haft och har i viss utsträckning är inget dåligt men det hade varit härligt om det hade varit en gemensamhet i allt detta.
Nåväl för mig handlar det om att hitta min glädje för att kunna leva. S är nöjd, säger han så det är upp till mig.
Hur låter detta egentligen??

Grubblande Han sa...

Det låter väldigt mycket som att du fastnat i rollen som mamma, att gå in för att vara familjens projektledare och känslomässiga sammanbindare, och glömma det egna livet vid sidan om - intressen, vänner, träning, annat.

Hoppas du hittar livslust. Jag tror inte det går utan att du börjar tänka mycket på dig själv och fundera på vad du mår bra av vid sidan om att vara en väldigt bra mamma.

I början av vår relation hamnade vi rätt mycket där, delvis för att Lyckliga Hon redan hade barn. Sen har vi delvis "hjälpts åt" att ha för lite eget liv. Det har inte varit bra för vår relaiton. Vi har flytt från att ta ansvar för oss själva. Både att bli för osjälvisk och att förvänta sig att partnern ska fylla ens känslomässiga behov. Så slipper man själv, liksom.

Önskar dig lycka till.