Terapi och påskglädje

Jag är just hemma från en terapi där hon började med "Du verkar må mycket bättre. Vad har hänt?"

Ja, mycket har hänt. Lyckliga Hon har valt och väljer att ta min förtvivlan på allvar och tar paus i sin kontakt med Barista. Moraliskt rätt eller inte rätt går inte att diskutera, det enda vi vet är att denna maktkamp mellan ledsenhet och stolthet har varit på väg att köra slut på i alla fall min vilja.

Jag hoppas att detta kan skapa det lugn vi så väl behöver för att känna förlåtande, överseende kärlek igen.

Jag pratade massor om förtvivlan och maktlöshet på terapin. Vad som händer när man känner sig förtvivlad och maktlös. Vad händer med mig inuti? Vad händer när jag har gammal ilska som inte kommer ut? Varför det så lätt blir ilska när det är ledsen och rädd jag känner. För att motsatsen - förtvivlad ensamhet mot någon som inte tröstar - är värre.

Nu finns det äntligen ett läge att bära den där brickan med kristallglas tillsammans. Nu finns det äntligen möjlighet att ta ansvar för sig själv, tillsammans. Utan att kriga om den andres vilja.

Äntligen känner jag både hopp och tro på att jag kan ta ansvar för hur jag är och känna att det tas emot. Inte blockeras. Äntligen vågar jag känna att det finns en ömsesidig vilja. Det var nämligen en annan sak vi pratade om på terapin. Människans förmåga till förvandling. Ensam, och i en relation. Tack för det! Vi pratade en hel del om att "man ska bara ta ansvar för sig själv" är en trubbig ändpunkt på en gradskala av samma slag som "man ska bry sig om andra". Jävligt klokt, men man ska aldrig övertolka någonting.

Min terapeut såg min gladare magkänsla direkt. Duktigt av henne. Nånting säger mig att Lyckliga Hon kommer att märka det ännu mer.

Med detta önskar jag glad påsk.