Jag saknar min familj

Jag pratade just med min Storebror, och så har vi slarvat med vår relation att han inte ens visste att jag och Lyckliga Hon är ett par. Han missförstod helt. Hans fru Kattöga visste, så det är inte vad jag sagt som gått fel. Allt i livet flyter inte enkelt, och alla samtal i nära relationer öppnar sig inte självklart.

Jag är ensam hemma och sjuk. Det som kunde varit en fikadag eller träningsdag är en sova, vakna, svettas frysa-dag.

Och jag saknar min familj. Jag saknar vardagslivet hemma hos Lyckliga Hon. Jag skulle vilja ligga där, för mig själv, mitt i allting. Men där är jag inte, trots min vilja. Under helgens resa var inte Äldstakillen med, så honom saknar jag mest. Verkligen. Jag har sett honom på håll eftersom jag såg honom utöva idrottsaktivitet.

Saknar att få ge Lyckliga Hon den där långa kramen och visa all kärlek.
Saknar att ligga småkrasslig i en säng och läsa bok och få te av någon som tycker om mig.
Saknar den stora, ömsinta kramen som Dottern ger. Inte minst när jag är sjuk.
Saknar grabbigt prat och kramar med Mellanpojken.
Saknar att få prata med Äldstapojken om det jag såg.
Saknar att vara en familj.
Saknar att vara välkommen.

Men den familjen är jag inte en del av idag. Trots att jag vill. Trots att jag saknar.

Det märkliga är att vad en familj är har alltid varit laddat mellan mig och Lyckliga Hon. Det har varit MASSOR av konflikter om främst Äldstapojken. Massor av ovilja att engagera mig från mig. Massor av bråk om att jag inte fått påverka. Massor av fel av oss bägge. Befriad från alla gräl är det lugnare än på länge. Det är fint i familjen. Jag känner varm kärlek för alla.

Därför sitter jag här och saknar min familj. Vill det vore annorlunda.