Slutar med grubbelbloggandet nu

Varje blogg har sin tid och sitt syfte. Jag har skrivit här sen förra hösten och har fått ur mig mycket viktigt, mycket roligt och haft mycket lustfyllt skrivande. Jag älskar att skriva och samlar tankarna genom skrivande, så jag kommer att fortsätta någonstans.

Men just nu går det inte att fortsätta med skrivandet om relationen. Min blogg, liksom Lyckliga Hons, blir ett enda stort missförstånd och konfliktskapare. Vi skriver om våra känslor men överkänsliga ögon läser och två paranoida hjärnor vantolkar och får stöd i dessa vantolkningar i våra tidigare försyndelser.

Därför blir det paus om det grubblande. Det fnittriga eller de gulliga vardagsreflektionerna fortsätter nog.

Jag avbryter relationsskrivandet i samma känsla som rådde våren 2008 och i höstas. Allt förändrades från en mysig onsdag kväll till fullständig panik och tystnad mot allt gulligt jag skriver till Lyckliga Hon. Samma känsla av att "Det är slut" kan komma vilken dag som helst. Och att allt handlar om en lång lång kravlista som jag ska uppfylla för att hon inte ska lämna mig.

Och jag vet att hon tolkar mig ungefär likadant. Vi gömmer oss bakom den andres otillräckligheter och skyller ifrån oss på det pinsammaste sätt.

Ska vi vända detta, vilket jag tror går, krävs 100%-igt eget ansvarstagande för det man vet sårar. Och 100% ansvarstagande för att åtminstone älska den andres positiva sidor och se med kärlekens gulliga överseende på de baksidor bägges personlighet har.

Att försvara sin integritet mot kränkningar får inte förkläs till lathet för det egna åtagandet att vara en bra vän och partner. När jag skrev om att "nolla räkneverket" menade jag att se och inse att vi har precis lika stort ansvar för det dåliga i nuet bägge två. Tomhet och tystnad driver oro och klängighet, klängighet driver på tomhet och tystnad. Bägge börjar, bägge driver på.

Det förflutna har hänt och kastar sina smärtsamma skuggor över nuet när man lever i en situation som alldeles för mycket liknar det som en gång hänt och gjorde väldigt väldigt ont. Det betyder inte att man, vi, jag, får gå ut i vantolkningar om det som är nu. Därför klargör jag att jag inte tror att Lyckliga Hon planerar något otillåtet med någon. Däremot skaver det att hon har så lätt att bli uppgiven. Det föder känslan att hon inte har bägge benen i den här relationen. Hon känner garanterat samma om mig.

Jag vill tacka för alla peppande kommentarer, för alla kloka kritiska inlägg och rent allmänt för alla som varit med mig så länge i den här relationens förvirrade senaste år. Lärorikt, är underdriften för dagen.

Med detta avbryter jag Grubbelbloggandet men tror att jag fortsätter med små vardagsreflektioner om annat i vardagen. Det finns ju både jobb och barn och alla de saker i vardagen som man kan skratta eller skaka på huvudet eller tänka raljanta tankar om. Eller poesi. Ja, gärna poesi. Sluta med ordbabbel och bli kort. Och det positiva i relationen kan jag fortsätta skriva om.

Adjö, säger Grubblande Han. Jag ska byta namn till något annat. Jag säger mitt adjö med åtagandet att kunna se mig i spegeln och säga "Du är allt en bra Han". Ansvar och klokhet.

Men vad ska jag kalla mig...