Kinamat

Jag har ätit kinamat i snart 30 år. Redan i tidiga vuxenåren tröttnade jag på det ohyggligt stereotypa tråkiga. Ett litet uppsving kom några år senare när en kinarestaurang faktiskt hade krispiga grönsaker och lite annorlunda kinamat som var gjord med ett litet uns av kärlek. Men det kärleksförhållandet ersattes snart av att betydligt mer smakrika indiska restauranger, thairestauranger och sedermera sushiställen växte upp och lockade det lunchätande jag hade råd att unna mig. Pojkarna undrar ibland om vi inte kan äta kinamat. Tack men nej tack, säger jag och Lyckliga Hon. Ivrigt överens om att kärleken till kinamat är över sen länge. Väldigt länge.

Men ibland när jag äter ute med kollegor finns det någon, oftast en äldre man, som bara måste ha kinamat. På sedvanligt manligt manér antyds tjurighet om det inte blir kinamat. Just där bredvid jobbet är det helt okej. De erbjuder dessutom fläsk med löksås eller raggmunkar, så problemet är rätt litet. Fett men ganska gott. Även deras kinamat är klart okej.

Jag hade alltså sedan länge avfärdat tron att jag skulle uppleva min värsta kinamat någonsin. Trott att jag e g e n t l i g e n i n t e äter kinamat. Jag hade fel.

Idag var jag iväg med jobbet och hade kort tid eftersom jag skulle tillbaka och stå i en monter igen och prata med folk. En restaurang jag passerade såg ut som en vägkrog. Ushi! Jag hittade istället en kinarestaurang som också hade pizza och "svensk mat". Priset lågt. Jag erkänner. Vibbarna var dåliga. Riktigt dåliga. Jag borde anat, vetat, förstått, fattat, hajat, stannat, gått, sprungit, rusat, vänt.

Tre små rätter.
Rätt ett. Överfeta friterade räkor som låg i sin sötsura sås, utan att ha frågat vilken sås jag önskade.
Rätt två. Nån rätt med nötkött (kokt) som låg i oidentifierbar sås och med burkchampinjoner, bambuskott och gröna ärtor.
Rätt tre. En annan rätt med kyckling (kokt) och platta bambuskott, burkchampinjoner och nån genomskinlig sås.
Allt smakade av... Blå band brunsås eller maizenaredning utan kryddor. Totalt smaklöst.
Tre små fel.

Sällan har ris med soja smakat så gott. I jämförelse. Alltså, det andra kan inte kritiseras för att vara äckligt. Bara för att inte smaka något alls.

En mindre ärofull lista har fått en förstaplats. Visst kan jag ha ätit äckligare kinamat någon gång. Men då hade jag lägre krav. Det var innan thaimat, innan sushi och innan jag själv lärt mig att laga mat. På den tid när kinarestaurangens billiga ölpris var själva syftet med att vara där. Eller där de första spirande restaurangbesöken skulle varieras från pizza till Nånting Annat.

Varning därmed utfärdad. Du som är vid stora kongresshallen. Som åker nerför stora hissen. Som hamnar i stora varuhuset. Som hittar den äckliga kinarestaurangen. Vänd. Spring. Undvik. (Jag är säker på att varningen inte behöver gälla en särskild stad. Den gäller garanterat överallt.)