Magiskt kan vara så lite

En magisk kväll kan vara så lite.

Varmare inuti idag. Frestelsen att ge upp är bortskjuten av en kvälls möte med lugn, självklarhet, mäta på väggar, somna tillsammans i soffan och sedan läppar, själar, ord, kroppar som ville och trollade. En magisk kväll av just inget annat än sånt som varje kväll vi träffas borde innehålla. Det vill säga ingenting, men med bägge närvarande i varje sekund.

Som det så sällan varit. Där gränser i förväg skapat osäkerhet, och där förhoppningar i förväg skapat låsningar. Avmätt tassande och utåtagerad ledsenhet.

Jag har varit nära att ge upp. En kall, renande frestelse av att slippa det jobbiga har vandrat runt i tankarna på sistone. Att skyddda mig. Slippa rädsla och ledsenhet och slippa all denna kyla och all denna irritation och ilska mot min ledsenhet. Och att slippa se mig själv uppföra mig som jag inte vill uppföra mig.

Riktigt nära i tid har jag aldrig varit. Men i känsla. Jag har alltid velat avvakta familjerådgivning (få in våra papper först, liksom...) och soloresa och sommar och tiden att hoppas att det fina ska bli mer och det jobbiga få läka tillsammans. Det är värt tid.

Nu blir det en kompromiss. Kriget mellan rädsla och stolthet tajmoutar ett tag. Jag hoppas den kompromissen, en månad eller hur lång den blir, är sluten i kärlekens självklara enighet. Att den inte skapar frustration utan lugn.

Jag ser fram emot nästa vanliga kväll, och nästa. Och kvällar utan kontakt, och kvällar med barn och utan barn.

Jag ser fram.