En vanlig förmiddag på jobbet. Skriver mejl

Ibland bubblar det ord i mig som vill ut. Det hände idag. Då skrev jag till Lyckliga Hon.

"
Sitter frusen och Panodilräddad på kontoret och tittar ut på ett gråvårigt utanför. Bilar kör och jag försöker fånga tankarna för att jobba effektivt. Gudarna ska veta att jag behöver det. Skriva, planera, boka, fixa, skriva texter inför måndagen.

Utanför, framtrollad ur minnet, svävar en reliefbild av dig framför mig. Befriad från det fula, jobbiga, såriga, står du där framför mig med ett lugnt leende. Det är som om du står utanför fönstret. Och plötsligt är det sol. Solen spelar i ditt vackra hår och du vet inte att jag tittar på dig. Ditt leende signalerar den där nöjdheten av att du vet att jag är nära men inte stör dina tankar just nu. Jag tittar och känner en intensiv värme inuti av att se harmonin i ditt ansikte. Jag motstår frestelsen att sträcka fram en hand och smeka ditt hår eller dra handen över din rygg. Det är ju en dröm och jag kan röra dig genom fönstret.

Jag försöker styra om blicken till jobbandet, men blicken fastnar på den där fina fina bilden av dig från semestern, med lite öppen mun och gulröd kvällssol som får hela dig att glöda. Den satt kvar även under hösten, om än dold bakom en bild på dottern. Som ett hopp om framtid med dig.

Det var rätt att låta den bilden sitta då. Liksom det är rätt att låta tankebilden av dig utanför fönstret vara kvar. Du är i mig, då som nu.

Jag saknar dig med en stor, intensiv värme inuti och vill, vill så gärna låta hur jag är mot dig nästa gång vi träffas bli som känslan av sol i ditt vackra röda hår.

Jag älskar dig, och känner att det här går. Om vi bara kommunicerar klokt och kärleksfullt. Alltid kärlek först. Att jag kan. Att du kan. Att vi vill. Men sluta vara så stolta måste vi. Se oss i spegeln och tänka "Bra". Måste vi.

Hoppas din dag blir fin.

Jag älskar dig.
"