Jaha, vad hände? Jag kom till Lyckliga Hon efter att ha varit bortrest. Jag kom helt utan vilja att prata relation. Jag vet skillnaden. Alla gånger jag kommit till henne med skav, grubbel, tankar, vilja att få veta, och hur jag blivit pushig och jobbig i den viljan. Hur mötet, förståelsen, det kloka samtalet uteblivit.
Igår kom jag till en Lycklig Hon som var lite obalanserad om dottern. Och jag märkte att något var anspänt. Snart började hon prata om viktiga, jobbiga frågor. Kändes anklagande, småarg, pushig. Flowet försvann, kontinuiteten i pågående samtal avbröts, och istället var jag plötsligt anklagad. Eller. Kände mig anklagad. Det lugna fina som ligger i att ödmjukt se sina brister och resonera om deras rötter och om möjligheten att vara finare och skapa det bra i relationen, försvann.
Istället satt jag där och blev vad jag inte vill. Jag ville ju inte prata. Jag ville ha en trevlig kväll. Men jag försvarade mig mot anklagelser. Jag sa att jag måste få råda över mina egna känslor.
Lyckliga Hon sa nu att hon inser att hon gjorde vad hon absolut inte vill. Hon var initiaitivtagare till ältande. Kanske för att pröva om jag skulle bryta. Kanske. Det blev ett ganska dåligt men rätt uppgivet samtal. Inte ens så engagerat. Mest tröttigt. Som om vi var två stycken som inte ville men där bägge saknade kraften att avbryta. Det var trist att vi gjorde så av en kväll som kunde blivit ännu en fin kväll.
I efterhand har Lyckliga Hon insett att det var hon som började. Det friar inte mig från ett exakt och just precis 50-%-igt ansvar för att det blev som det blev. Jag borde sagt stopp.
Lyckliga Hon säger att hon är trött på att älta relation, trött på att känna skuld för det hon gjort. Trött på att prata om det. Och jag är också trött på att känna att vara så kritiserad. Trött på det oförutsägbara, trött på skuldkastandet och Det är ditt fel mer.
Så oändligt trött på Det är ditt fel mer.
Det är helt meningslöst att säga något annat än att det alltid är bägges ansvar det som sker. Jag borde brutit pratandet igår. Sagt "Jag vill inte prata" Men det gjorde jag inte. Istället ville jag försvara mig. Jag ville bemöta Det var mest ditt fel med Nej, det var mest ditt fel. Jag trodde att jag sa Det var bägges fel. Men det gjorde jag inte.
Om två personer bägge känner förmågan att avbryta innan det blir fel. Då blir det sällan fel.
Jag längtar efter kloka samtal. Samtal som vill koppla ihop vårt då, vår barndom, vår ungdom, vår tidiga vuxenhet, vår relation innan Nu, med Nu. Som vill se samband, förstå, skapa gemensamma bilder, se nya trådar, se hur vi är och varför och gå framåt klokare och tillsammans om det.
Kan vi det utan att förfalla till anklagelser? Jag tror det.
Men det tror jag kräver att ingen av oss någonsin säger Det var mest ditt fel. Att vi oftare säger Det var mest mitt fel. Oändlig skillnad.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
14 kommentarer:
Nej det som krävs är att man inser att, tänker att, tar till sig att det faktiskt VAR mitt fel, till nån stor del. Och skit i procenten.
vad man säger kan man ha och mista.
Självklart. Men nu handlade bloggen om pratande. Possenten är bara en tankefigur för att inte kasta skuld.
Possenten heter det bara när man nödvändigtvis ska tänka på den, inte annars.
Om possenten. Andningskutym. Om du vill uppnå ett särskilt tänkande. Låt oss säga:
- Tänk på en blå elefant.
Du kan då välja två förhållningssätt för att uppnå detta.
1) Försök att aktivt tänka på en blå elefant.
2) Försök att absolut INTE tänka på en blå elefant.
Vilket fungerar bäst?
Jämför med att försöka att inte börja skratta i ett känsligt läge. (Jämför "giggle loop" från Coupling.)
Därför tror jag på possenten och procenten just för att fokusera på viktigare saker.
DET VAR BARA ETT EXTREMT USELT SKÄMT!!!
Och så hade jag lovat mig själv att inte skriva hos Hon. Det löftet bröt jag. Suck.
Tråkigt. Kanske måste jag lösa upp mig igen för att en gång till återuppstå som ännu fler fragment av er terapeutiska miljö.
Känner du hur tangentbordet börjar fastna i fingertopparna? Skaka! Skaka! Loss! LOSS!
Det finns ett klassiskt recept på "Guld ur matjord" som börjar: "Tänk inte alls på bruna apor. Om du gör det så blir det inget guld."
Skära elefanter verkar lite femininare, som att bejaka sin alternativa sida. Blå elefant motsvarar att dagispersonalen ger pojkarna bilar, och säger till flickorna att dom är söta idag.
Senaste 4-5 dagarna har jag börjat bli mer och mer deprimerad.
Kommer ni aldrig fram?
Kommer "bloggperson" aldrig att bli en lycklig människa?
Sen inser man att de flesta "bloggpersoner" är konstruerade, finns inte, kan inte finnas.
Det är därför de ser så tydliga ut. Riktiga människor kan normalt knappt urskiljas från bakgrunden, men "bloggisar" finns inte, har alltså ingen bakgrund, bara en grå vägg. Alltså syns dom. Väldigt bra.
Vore världen verkligen befolkad av de där bloggisarna skulle man ha en massa otäckheter, krig, religioner, svaretsjukedramer, mord, politik, och andra hemskheter.
Och det har vi väl inte? Snälla?
Jag börjar fundera över en sak.
Kan du skämta om nåt hemskt allvarligt?
Konstruera en vits om nåt riktigt vidrigt, nåt som du inte ens vill tänka på! Och publicera den här.
Jag tror att det är vad som egentligen fattas dig.
Sen kan du ta det lugnt.
Varför ska du var så ironisk och humorlös människa? Det var inte ens kul...
Anonym: Vem riktar du dig till???
Andningskutym:
Skära elefanter är "Fem myror". Att tänka eller inte tänka på något på det sättet tror jag kräver öppen kreativitet.
Bloggpersoner är masker, men bakom masker kan också större ärlighet komma fram. Läsarna får se extremer, inte vardag.
Glöm inte den himlastormande lyckan. Den finns också hos bloggpersoner.
Och läsare, kommentatorer, ser, känner igen och projicerar, baxar in sina egna upplevelser för att göra allt begripligt. Väljer sida, ger råd, tänker högt. Självsäkert, stöttande, tvivlande.
Går det? Kan vi? Självklart. Det är inte svårt om vi slutar göra det svårt.
Frageolett:
Skämta om något riktigt vidrigt? Ja, det kan jag. Skämtet om att dom hittat bebisar i frysen hos en pedofil massmördare, som besvaras med "Men så hemskt. Bebisar ska ju ätas färska" brukar skapa ett förläget fnittrande. Eller Fritzls frus fråga "Har du släckt i källaren?".
Mitt livs jobbigaste tid är ganska färsk. Jag tror befrielsen kommer när jag och Lyckliga Hon tillsammans kan skämta om otrohet och annat. Att närma sig gränser, i fantasier eller skämt, är jävligt befriande. Där är vi inte än.
Anonym:
Jag förstår nog inte vad du menar. Ironi i text är väldigt svårt, därför underskattas ofta självdistans i skriven form. Blå elefanter är komiskt snarare än pretentiöst.
Apropå Sven Melander och Possent. Nöjesmassakern väcktes till liv härom dagen med både Verner och Verner och visa en gammal video av Ballongdansen för barn. Skratt.
Många bloggisar är faktiskt totalt konstruerade. Har ingen egentlig existerande varelse som modell, ens.
OK, så du lovar att ni faktiskt existerar??
Frysta bebisar är ju inte alldeles det värsta jag hört, men den ligger väl i klass A, det gör den.
Nöjesmassakern var nära nog en höjdpunkt, håller med. Själv fastnade jag mest för Rulle, i o f s.
Fem myror i original var skyldigt till min dotters akademiska karriär, helt klart. Gissa min ålder!
Andningskutym:
Jag övervägde på gamla bloggens tid att skriva en blogg om att allt bara var ett litterärt experiment av en man som skrev det hela ungefär som en roman. Som ville se hur folk reagerade och som lät hela fejket växa fram beroende på läsarnas kommentarer. När bloggen provlästes och diskuterades tycktes det att den kunde vara provocerande. Inte minst för mejlkontakter som blivit till via bloggen.
Alltså, det beror på två saker om Fem myror. Hon kan ju ha sett den som barn eller med distansen som äldre tonåring som skulle kunna locka någon att vilja bli lärare för yngre barn eller forska om didaktik för små barns lärande. Eller vad hon nu blev. Men det är klart, eftersom jag såg den i original så bör du vara i mina föräldrars ålder eftersom jag såg den i original själv.
Om vi finns på riktigt? Ja, det gör vi. Med viss reservation. Kan vi garantera att vi inte lever i Matrix? Jag nyper ibland Lyckliga Hon och hon nyper mig. Men det kan man göra i Matrix också. Klinget av tallrikar i hennes kök, minnet av en mysig kväll, fågelsången och dotterns springande fötter känns dock på riktigt.
Oj, är du så j---a ung??
Eller var dina föräldrar så j---a tidiga??
Hon fick en mycket tidig och effektiv läsinlärning, hon var bara 4 år.
Hon blev fysiker p g a det epistemologiska innehållet i originalen, alltså dom som gick på TV första gången.
Jag har ALDRIG blivit så impad av ett TVprogram.
Sen tillkom Vilse i Pannkakan, och övrigt av Westerberg. Lysande start för en fysiker! Skitbra program.
Dagens TV är lallande lek.
Jag kan inte annat än känna nåt slags själslig gemenskap med en som skriver epistemologisk! Najs, säger jag bara. Älskade ord från mina kurser i vetenskapsteori!!!
Fysiker? Jag är inte helt med på logiken, men det är säkert kontrollerat för spuriösa samband. ;o)
Ung, jag? Jag är alldeles lagom. Programmet sändes 73, 75 och som julkalender 77, vilket gör att en rätt stor andel av den tidens stora barnkullar var i lagom ålder (4-7? vid något av dessa tre tillfällen. Jag var lagom vid två!
Dagens barn-TV är mestadels skit. Vuxen-TV också förstås. Evas funkarprogram vårdar det pedagogiska Public service-arvet, liksom Hjärnkontoret och Myror i brallan. Det finns fler guldkorn i SVT, men det är långt emellan dem.
Skicka en kommentar