Bakåtframåtinåtutåt

Trött på gräl via bloggar. Trött på att bli anklagad för att tycka sånt som bloggkommentatorer skrivit. Trött på bittra kommentarer. Trött på att definieras så fel så fel.

Jag tänker inte förbjuda Lyckliga Hon att ha kontakt med Barista. Vad vänner än säger. Vad bloggläsare än skriver. Det skaver och känns inte bra att allt är exakt som i september. Vi har det skit och hon pratar om vår relation med honom. ,Hellre det skavet än att förbjuda.

Men jag tänker fortsätta berätta om vad som skaver.

Och jag tänker fortsätta stå upp för att om partnern är ledsen av någon anledning, då frågar man. Resonerar och ser om det går att nå fram till vad det beror på. Inte bli irriterad. Inte skälla. Det är inte kärlek. Tänker jag stå för.

Det gäller mig också.

Mycket talar för att jag slutar blogga med den här bloggen. Det finns en relation att rädda. Just nu är det mycket uppgivenhet. Mycket panik. Septemberkänsla. Same shit, different year. Och två personer som borde veta hur de bidrar till fördärvet, men trivs så med att gömma sig bakom att det är den andres fel.

Ledsenhet. I hjärtat ledsenhet.

Ännu mera ledset för att det finns fina FÄRSKA minnen av den bra Lyckliga Hon. Minnet av en klappande hand och varma läppar och fina ord. Fint som en tavla. Mer sånt, så löser vi det här i ett nafs.

Det är det mest ledsna av allt. Att det egentligen är så lätt.