Jag är nog en väldigt gammal hund som har svårt att lära mig sitta stående.
Jag är fast i gammalt som att visa kärlek är sånt som klappa kinden, säga "Du är fin", krama länge eller säga "Jag får darrningar av njutning av nåt så enkelt som en kyss och ännu mer när vi har sex" eller ställa frågor om hur det känns.
Men nu är det inte visa kärlek. Nu ger det panik.
Nu är visa kärlek visa ointresse. Hålla tyst, inte höra av sig, vara ointresserad. Då kan kärlek komma. Då kan intresse visas.
Det är inte lätt när man är en gammal hund med en personlighet som visar känslor, säger snällt. Inte lätt alls att vara Jag.
Inte lätt att vara Vi. Men om vi hjälps åt kanske det går. Frågan är hur.
Grötrim
Den kärleken den kärleken är inte särskilt lätt
den längtar och den vill och väldigt sällan blir det rätt
Den äter upp vår tanke och gör att vi tänker fel
i väntan på magin som gör två hela till en hel
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
10 kommentarer:
Ibland blir jag bara så jävla trött på att du verkar vara så jävla ego. Du för dig själv. Lyckliga Hon för sig själv.
SKÄRP er för fan. Hur gamla är ni egentligen? Så fort den ena gjort ngt mot den andra så är det så illa och så dystert och slicka sina sår varning. Jag KRÄKS. Ta tag i det innan det är för sent istället. Det kanske inte ens är meningen att det ska vara hon och du.
"Skärp OSS för fan" är faktiskt en favoritfras för mig.
Jag förstår att du blir trött. Men "Så jävla ego?" utifrån den här bloggen har jag lite svårt att förstå.
Problemen går utöver gjort en enskild sak. Tyvärr.
Lyckliga Hon har tyckt i många många år att jag försöker förändra henne till någon annan. Mycket byggt på missförstånd, men en hel massa relevant kritik där jag överfokuserat på vissa personlighetsdrag. Dumt. I den del där kritiken varit relevant har hon haft helt rätt. Man ska älska en människa som hon är och se med överseende och lämna sin förälskelseprojektion bakom sig.
Även jag. Jag har mina positiva sidor som jag är stolt över. Att vara generös och ganska sprudlande med ömhet och kärlek är en av dessa sidor. Jag är romantisk av mig. Det är en av de saker som mest av allt väcker panik just nu, även i de delar som faktiskt ges helt ovillkorligt och för min skull. Den bemöts ofta med nåt mellan tystnad och direkt ogillande.
Det är inte roligt att väcka panik av att vara sig själv. Inte roligt att höra sin älskade tala om vad hon vill ha och inse:
Hon försöker förändra mig till någon annan, under hotet att hon inte står ut annars.
Man kan säga "Backa undan, ta det lugnt" och annat, och lita på att det vänder om man själv skärper sig. Jätteklokt. Men det smärtar i jaget att försöka förställa sig för att duga.
Ingen ska behöva förändra sin personlighet för att duga. Inte jag. Inte hon.
Jaget, personligheten, är något viktigt. Det integritetskriget för vårt jag, för vi bägge två. Det är väldigt tragiskt att vi behöver det.
Nej, det är inte säkert att det ska vara hon och jag. Men jag tror det. Det kräver dock en sak.
Skärp oss för helvete.
Aha.
Det börjar klarna lite..
1984 genomgick jag och min dovarande hustru en familjeterapiserie.
A: Hon deklarerade att hon ville att det skulle funka.
B: Jag deklarerade att det ville jag med.
C: Hon skrek: Du kommer för nära! BACKA UNDAN! GE MIG UTRYMME!!! Skitstövel!!!
Ovanstående är ingen sammanfattning med filter. Det är ett citat ur protokollen. Så det är terapeutens sammanfattning, i alla fall.
Till historien hör att hon hade varit otrogen kontinuerligt sen 1976.... Så illa är det väl egentligen inte för dig.
Terapeuten var helt gråtfärdig.
Det gick inte så bra. :-)
Jag borde rest mig och gått, och vägrat svara i telefon ens.
Jo, du är jävla ego. Du pratar så gulligt om hur illa du mår eftersom hon jävlas och är inkonsekvent eller vad det nu är.
Strax efter du lovade att sluta blogga om relationen.
Du bloggar inte om mycket annat än relationen.
Och du snackar runt och formulerar om så man blir alldeles matt, allt för att det ska se ut som om du aldrig har fel
Ni gick överstyr vid första utomäktenskapliga förbindelsen. Ni lär inte kunna bygga om det här.
SLUTA ANPASSA ER TILL VARANDRA!
Ha nu modet att ge upp om ni inte passar ihop, eller stå ut om det duger.
Fan vad resten av världen blir trötta på skiten!
Det är ett tragiskt jävla helvete att vi både sabbar vår relation och att vi gnäller om det. Patetiskt, faktiskt. Inte minst eftersom så många liknande har det värre.
Jag bloggar för min egen skull, för att det får mig att tänka på ett annat sätt än dagbok eller att skriva på dator själv. Det är magkänslan som avgör.
Sluta blogga om relationen var ett uttryck eftersom det skapade ledsenheter. Jag vaktar noggrannare så jag inte skriver något som inte är känt av Lyckliga Hon eller riskerar att göra henne ledsen.
Dina historier om er familjerådgivning var hiskeliga. Och ja, självklart är det så att man bör slänga på luren för att skydda sig vid något tillfälle när det är helt overkligt att stå ut.
Den jag som är nu, hade sagt ett ganska hårt hejdå till Lyckliga Hon i april, maj förra året. Innan otroheten ens var känd.
Men jag är optimist. Mitt i worst case-scenarion är jag obotlig jävla optimist.
Ja skärp er.
Svårare än så är det inte. Du pratar om panik för att hon vill ha tid för sig själv. Vart kommer paniken ifrån? För att hon får möjlighet att känna efter om det ens ska vara hon och du?
Nej du...du är ett jävla ego. Tyvärr. Du snappar upp de egenskaper som du tycker passar in för dig och henne. Du har säkert en hel massa bra sidor och det har säkert hon med. Problemet är att man behöver inte visa dem varje dag mot varandra. Är man säker på varandra så VET man sidorna hos varandra och varför man som par är tillsammans.
Om jag som läsare kräks på bloggen. Vafan ska inte de som står dig nräa göra? Du vrider och vänder dig totalt ut och in på alla känslor och vad hon säger och gör. FAN. Lägg ner och bygg upp livet. Hon med. SEN kan ni prata om varandra. I något annat liv. Just nu är det för mycket.
Vad är det som gör kärleken?
Att den inte funkar?
När funkade den senast?
Det är här och nu som gäller. Inte DÅ. Här och framåt.
FÖR FAN!
Anonym:
Precis. Förutom att bilderna på bloggarna är orättvisa om både det negativa och positiva. Rollfigurerna avviker från de verkliga.
Inget fint i en relation kan byggas på hot. Så länge hotet om att lämna ligger där, kan det aldrig bli bra. Insikten om att någon är på väg att försvinna kan skapa krismedvetenhet, men ganska snart måste man lämna hotet och vara där känslomässigt. Vapenvilor kan stoppa kriget, men inte bygga kärlek.
Min metafor om att bära brickan med kristallglas är jävligt mycket NU. Så mycket NU att allt kraschar så fort den ene släpper handen.
Men jag fattar inte.
Jag fattar inte.
Fattar inte.
Nä det är inte begripligt.
Jag får ont i magen å era vägnar på allvar. Förlåt. Det är bara en blogg. Men den handlar om en relation som inte verkar sund.
Bygga kärlek tycker jag inte att det handlar om. Snarare att finna nya vägar så att ni kan stämma träff för att möjligtvis kunna bygga upp någonting tillsammans.
Men kärlek?
Nja.
Inte i mina ögon iallafall.
Grubblande han. Här har du en ganska ny läsare som känner igen mig i dig trots att jag är kvinna.
Många använder hårda ord mot dig. Nån skrev du är ego. Det verkar ni vara bägge två, och ni verkar skämmas för det. Så sluta. Ta hand om varandra istället. Du verkar ha problem med kontrollbehov och hon med en del annat. Jag känner av egen erfarenhet igen det där att inte få vara ledsen som du ibland skrivit om.
Här är du legitimt byte att håna men på hennes blogg stöttar alla. Tråkig obalans. Jag undrar om det är för att du är kille och "ska tåla det"?
Jag har varit gift länge med en känslokall man. Det tog lång tid för honom i terapi att komma över sin mamma och sluta vara så avstängd. Innan dess fanns det mycket ointresse eller irritation om jag var ledsen. Det var superjobbigt. Det är bättre nu!
Här har du en som inte hånar någon av er utan hoppas du hittar orken. Jag håller tummarna för att ni landar.
Ta hand om varandra!
/A-L
Anonym:
Du må fatta vad som helst och inte, men du borde respektera viljan och försöka hjälpa.
Jag tror vi är som så jävla många par i Sverige, med en enda stor skillnad. Vi bloggar bägge två. Massor av par har inget som helst gemensamt förutom hus och barn. Massor av par har förtvinade förhållanden. Och massor av par är som oss, som har så mycket möjligheter, men slarvar bort dem istället för att vårda dem. Du kan säkert inte fatta om massa vänner eller bekanta eller kollegor också för att dom försitter sina chanser.
A-L
Tack, verkligen tack. Att få höra att mina känslor via mina ord får någon att känna igen sig är så värmande.
Att man är hårdare mot mig för att jag är kille? Det är ett faktum att särskilt killar är ganska otrevliga mot mig ibland. Deras drivkrafter vet jag inte. Ibland för att få mig att tänka efter, men ibland verkar syftet vara att såra. Den typen av direkt plumpa kommentarer drabbar inte Lyckliga Hon. Intressant notering, är min kommentar.
Vad underbart att din man lärt sig känna och älska. Jag genomgick själv den resan när jag träffade Lyckliga Hon. Ibland känner jag att jag gått för långt, men sen minns jag mitt oförutsägbara agerande då och hur jag behövde ta ut frustrationer på andra, och inser att allt sånt minskat massor, och trivs. Men visst är det ibland enkelt att vara avstängd.
Ja jag är medveten om att det finns jävligt mycket par i Sverige som inte har det bra. Jag får ont i magen. Livet går inte i repris.
Fatta eller inte. Det är inte den centrala frågan just nu.
Ja- ni bloggar var för sig.
Om er.
Vad ni gör resp. inte gör.
Ni sårar varandra med ord som lättare flyter ut på skärmen.
Saken är väl att ni måste bestämma er någon gång? Vad ni ska göra.
Skicka en kommentar