Det finns tre... nej fyra...

Eller fyra. Det finns fyra orsaker... Jag är en räknefelare. På jobbet, hemma, överallt, är jag bra på analys, se saker nytt, dissekera, men jag har en förmåga att prata innan jag tänkt klart. Och att överanalysera. Men nu handlar det om när det blir en för lite. När jag skriver eller när jag pratar, hittar jag strukturer, men hjärnan sorterar färdigt medan jag pratar. Små små ödmjukhetsord som "åtminstone", "kanske" och "minst" är användbara. Jag borde använda dem oftare, och använder dem oftare än förr. Och jag borde tänka efter före.

Idag är det fredag. Känslan inuti är rätt fin efter en gårdag som var fin, superfin, ömsesidigt pinsan, finfin och ännu mera finfin i den ordningen. I helgen kommer det att bli jättebra! Massa folk på besök. Vardag. Vanligt. Fint. Ingen rädsla för att "slut" ska komma, alls. Andra rädslor under kontroll.

Därför skrattar jag åt mina egna räknefel med spanska inkvisitionen.