Vett att skämmas med stolthet

Tänk tillbaka på dina kläd- och frisyrförsyndelser genom åren. Vilka skamfläckar och stoltheter har du i garderoben? Och hur många år dröjde det innan du verkligen hade gjort upp med det fula? När du kunde säga "Skitfult" och inte försöka försvara dig. Tänk dig för, det finns ofta fotobevis.

Vi killar som var med på 80-talet har alla våra hockeyfrillor att skämmas för. Ja, jag hade den, och jag hade den längre än jag egentligen skulle velat. Jag får ett förläget utseende när jag ser bilder av mig själv. Och jag blir förlägen när jag ser män i min egen ålder som inte riktigt lagt hockeyfrillan bakom sig. Ni vet, som om pengarna hos frisören tog slut när det skulle klippas baktill. Få har den på riktigt, även om ungdomshockeyn gjort sin comeback på senare år. Låt dem hålla på. Jag pratar om oss runt fyrtio. Ärligt. Det är rätt avslappnat att se någon ha en riktig hockeyfrilla, men då bör loafers ingå i konceptet. Det är ju tryggheten som räknas.

Själv hade jag loafers med tofs runt 16. Jag har aldrig haft loafers sen dess och kommer aldrig att ha heller. Annat jag aldrig kommer att ha: Kort kavaj, breda axelklaffar, polotröja med guldkedja utanför, fiskbensmönstrad lång rock. Vadan detta åttiotal jag så gör upp med?

Varje extrem modeyttring vi påfåglat oss i, leder till ett efterarbete att förlika sig och lägga bakom. Innerst inne kanske jag skäms men vill också stå för den frisyr jag hade. Men det kommer en dag när frisyren väcker förlägenhet och en insikt att vilja säga. "Ja, det var kanske lite fult. Men så illa var det inte. Och alla hade hockeyfrilla."

Ni hör. Utan personligt ansvar.

Klokheten inträder vid det tillfälle då jag kan säga att jag hade den, tyckte den var snygg då, men att jag kan skippa kanske men utan att skämmas för mig själv. Det som gör ondast i efterhand är att inte ha varit sig själv, att ha spelat en roll man inte trivdes med.

Så, hur många år går det innan man med en stolthet kan göra upp med en ful frisyr, ett par fula glasögon eller et tpar kalsonger utan på byxorna? Vissa saker känns pinsamt daterade fort, andra väcker hårdnackad lust att försvara i många år efteråt. Kan det vara så att det allra fulaste måste försvaras hårdast? Det enda jag vet riktigt säkert är att mitt gamla körkort och vissa kort från tonårstiden är måttligt roliga att titta på. Det tyckte jag väldigt tidigt, men jag stod på mig, försvarade. Ojdå.

Jag får viss moralisk upprättelse av förbrytarlooken några år senare med oklippt hår och lugg ner till hakan. Långt och ovårdat never goes out of style. Mera jag.

Jag tror att det bakom min syn på hockeyfrillan ligger en syn på min egen identitetskris. Jag blir för mig själv en symbol för att jag inte våga hitta och vara mig själv, utan försökte vara någon annan. Jag smakar på tanken och tror jag har rätt. Jag ser att jag nog hade velat skaffa det där långa håret tidigare.

Att försöka vara många sig själv blir lätt förvirrat.