Språk är svårt. Ordet relation skapade förvirring för några veckor sen. Min terapeut sa något intressant om ordet, som motvikt mot Lyckliga Hons ivriga "Vi har ingen relation längre", när hon försvarade vad hon kastade sig in och ut i. "Ni har visst en relation. Ni har barn och ni bor fortfarande ihop", sa terapeuten.
Alla kan definiera relation som de vill, men jag tror terapeuten sa något klokt där. I alla lägen när man har barn, och ännu mer när man bor ihop. Mitt framtida råd till människor som ska bryta upp från sin relation men fortfarande bor ihop är att ta det jävligt lugnt med andra medan de bor tillsammans. Norén ska ses på TV eller teater, inte levas i praktiken.
Det är jävligt efteråt med det nu, saker som hänt har säkert varit nödvändiga, och lugnet har lägrat sig över oss bägge, och de förhastade besluten verkar lysa med sin frånvaro. (Vi får väl se vem som förhastar sig först. *ironi* Det blir säkert jag som gör ett impulsköp till lägenheten.)
Då är frågan. Vad kallar man ett särboskap där barnen inte vet om?
Jag prövar mig fram med uttryck mot vänner och släktingar om det som hänt. Det som gått fort för mig framstår ju som ännu mer obegripligt för alla andra. På bloggen är det enkelt. Jag använder helt enkelt att vi åter är ett Vi, för att sammanfatta innebörden. Men vad skriver man i ett mejl till en vän eller släkting?
Nåt om "gifta"? Nej, det har ju aldrig ändrats.
"Vi har en relation igen." Nja, kanske, men se ovan.
"Vi är ihop igen?" Alltså, hur tånnisaktigt är det?
"Vi är ett par igen?" Ja, den låter väl okej. Faktiskt riktigt okej.
"Vi prövar tillsammans och ser hur det går." Låter lite väl avmätt.
"Vi är åter överens om en gemensam framtid livet ut." Pretentious, moi?
Det blir nog den med "par" för det mesta. Sen kommer förklaringen om att vi fortfarande ska separera och att barnen inte vet eller ska få veta än på ett tag.
Det känns självklart inuti, men med det som hänt de senaste åren finns ingen tvärsäkerhet. En försiktig ödmjukhet inför det som är bra och fint, och förhoppningen om att vi bägge lärt oss att om man slutar hjälpas åt att vårda det fina så försvinner det. Det inspirerar mig.
"Hur det är? Det är fint mellan mig och Lyckliga Hon. Riktigt fint. Fint som fan faktiskt."
Ja, så kan jag skriva.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
4 kommentarer:
Är själv separerad från min dotters pappa och känner igen det där uttrycket: "ni har fortfarande en relation". Det fick jag höra EFTER att vi separerat eftersom att vi fortfarandes hördes lika ofta och betedde oss mot varandra som om vi fortf var inne i den relationen. Lycka till med allt iaf, jag vet att det blir bra i slutändan, det blir det alltid och glöm inte att allt har en mening äben om det är svårt att tro det!
Jag förstår inte varför man ska hålla saker hemliga för sina barn, när det handlar om dem. Jag tror att få barn uppskattar gesten. Det handlar om något slags överbeskyddande. Skydda barnen från livet. Skydda dem från att relationer kommer och går och kommer igen, i det här fallet. Under tiden går de omkring och föreställer sig livet isär och sen när ni plötsligt berättar så är de på en helt annan plats, de har levt i en helt annan situation än nu. Snacka om att föra bakom ljuset och lura och inte tro dem om deras förmåga att klara av livet. Barn hör gräl, de lär sig att förhålla sig till dem, de lär sig att hantera det. Det är samma sak med döden, lyckan, rikedomen, fattigdomen. Alla tänkbara situationer. Hur ska man lära sig av något som hålls hemligt?
Håller med Caoline....
Bättre att förklara på ett positivt sätt.
Mamma och pappa har haft det jobbigt. Vi har inte varit snälla mot varandra. Därför skall vi bo isär. Men vi känner att vi tycker mycket om varandra. Och vi skulle väldigt gärna vilja vara tillsammans igen, men nu försöker vi att reparera isär. Det viktigaste är att vi är vänner och tycker om varandra.... Kanske kan vi åter igen leva tillsammans. Vi får se. Tills dess skall vi vara goda mot varandra och se till att alla ni barn mår bra.
För enkelt? Kanske.
Jag tar emot och tänker efter. Jag tror att det fina måste landa i att Hon och jag vågar lita på varandra att det här är på riktigt innan barnen får veta. Det är det första.
Det andra är att hitta ett sätt att berätta, förklara, så att dotterns mammighet och rädsla för att sakna mamma inte leder till onödig obalans och förvirring.
Det känns ju varmt och fint inuti, men både jag och Hon är på vår vakt, av olika anledningar. För henne är det en irrationell rädsla för att jag ska falla för Tonträff, men jag vet mina gränser efter att ha trätt över dem för sex år sen. Jag är i detta nu, och det är jag.
För mig handlar det om att Lyckliga Hon för bara två veckor sen, ungefär, såg sig i en annan mans armar, och att den kärlek Hon nu känner och visar just därför känns bräcklig. Något i mig är återhållet, försiktigt.
Eftersom det mesta är väldigt självklart och vackert och känns på riktigt och klokare än nånsin, så borde vi berätta.
Skicka en kommentar