Ombytta roller - trögrörligt inre

Det är märkligt det här med ombytta roller. En utmaning för mig och Lyckliga Hon att ta oss förbi. Det ger ju stora möjligheter till empatiskt rollövertagande att vi båda varit syndare, snokare och sårare. Nu är det Lyckliga Hon som är omotiverat rädd för min vänskapsrelation med Tonträff. Det får henne bland annat att skriva en blogg som använder ord jag skrev för snart en månad sen, ord som inte är det minsta aktuella idag. Jag undrar varför.

Vi återvänder i tiden. Det är innan jul. Lyckliga Hon har använt nästan ett år åt att försöka skapa distans och köra iväg mig från sig. Hon har någonting med Barista som hon inte vet, som inte känns bra, som är förvirrat och obalanserat. Men som ändå är, eller kanske ska bli. Det är i detta skede Tonträff dyker upp. Inga problem så långt.

Nej, en annan sak först. Jag byter namn på henne. Hon fick sitt namn eftersom hennes språkbruk och sätt att skriva mejl avvek från allt annat på Spraydate. Hon associerade och skrev och skrattade på rätt sätt. Därav namnet. Härmed är Tonträff omdöpt till Mumindalen för att hon gillar Tove Jansson. Det finns en given förstaplats bland människor som haft tonträff med mig i kommunikation och det är Lyckliga Hon.

Tillbaka till jul. Ingenting i hela världen kunde få mig att tro att Lyckliga Hon ville annat än bort. Jag befann mig på Spraydate, mest för att söka kvinnor att prata med, jag var ärlig med att jag var på väg ur en relation. Då dök Mumindalen upp och väckte intresse. Rätt snart var vi inne i en väldigt lite men flirtig ton. Mest såg jag en intressant människa och vän.

När Lyckliga Hon ändrade sig och ville ha mig igen, hade jag just förlikat mig med att kvinnan jag ville ha (Hon) inte ville ha mig, och börjat se fram emot ett nytt liv. Och plötsligt säger Lyckliga Hon att hon vill ha mig igen.

Fort gick det. Det blev mycket tankar där. Min inledande tanke var "Wow". Kroppen och själen pirrade verkligen elektriskt av den första kyssen och de där två dagarna hos min mamma är för evigt inristade i minnet som extremt vackra och fina. Men samtidigt sa jag hela tiden "Vi ska inte, vi ska sära, vi ska vara slut. Vi måste hitta varandra på andra sidan. Sära först." Och Hon höll med.

Samtidigt ser jag efteråt att jag tonade ner tonfallet till Mumindalen men ändå höll kvar en dubbelhet. Det fanns lite, men mindre, flirtig ton kvar. Lite av kanske nån gång men inte nu. Jag har funderat mycket på varför. Längesen känns det.

Det känns så länge sen. Det är väl som jag sa till alla då när jag och Hon blev par igen. Några månader och några veckor är väldigt lite ställt mot elva år.

Nu ser jag inte annorludna på Mumindalen än på Humlan. En trevlig, rolig människa som jag tror att jag kommer att ha kontakt med. Vi har pratat om att vi kan träffas även med Lyckliga Hon. Jämngamla barn finns, och jag tror det kan bli jättebra. Jag vet var jag är hemma och därför blir jag frustrerad när Lyckliga Hon lever i det förflutna.

Nu går vi all in i nuet. Ikväll kommer Hon hit till mig och dottern. Förkylning och resor har gjort att vi haft fem nätter utan varandras hud. En stor, viktig mening med livet är borta från min vardag. Längtar.