More cowbell...

Skratt kan, precis som kärlek, bara skrapas på ytan om varför något är roligt. Det måste kännas och bubbla. Idag skrattar jag både inuti och utanpå.

Det är mycket att fixa, snart flytt, och det är överdoser av ömhet och en helt underbar dag. Både jag och Frun bubblar och skrattar inuti.

I en paus letar jag nätet runt efter "Even more cowbell"-sketchen från Saturday Night Live, och hittar en okej variant. Det saknas nog en del repliker, men jag hittar ingen bättre.

Här finns i alla fall hela sketchen som en ljudfil.

Vad är det som är så roligt? Den visade magen, Christopher Walkens coolhet, att han heter Bruce Dickinson, eller att bandbråken handlar om att koskällespelaren tar för mycket plats, eller hur indignerat Ferrell för över skuldkänslor till resterande bandet? Jag vet inte, men roligt som fan är det.

"We stand here staring at rock legend Bruce Dickinson. And if Bruce Dickinson wants more cowbell, we should probably give him more cowbell."

"Guess what? I've got a fever. And the only prescription is more cowbell."