Ett Lyckliga Vi igen, och när det trots en försiktig rädsla från mig (där kärlek på riktigt kommer att lugna det), och viss rädsla för att jag inte vågar älska fullt ut, så är vi här och vill det och har våra drömmar om resor och värme och samtal i framtiden. Inget förljuget mot någon.
Och vi ska berätta för barn. Imorgon. Vi ska stå för vårt behov av att vara isär, och vi ska vara så underbara och närvarande föräldrar att dottern kommer att trivs bara av den anledningen.
Men en del grejer om kommunikation skaver. Tystnader som inte borde. Halvkvädenheter som inte borde. Jag har funderat på det där med pratande. Det är en tanke jag skrivit om förut.
Det blir alltid fel ibland i en relation. Något blir ledset, något blir missförstånd, någon blir ledsen. Frågan är vad man gör då. Säga, tror jag på. Jag tror på att ta det som hänt på allvar. Vad som än hände förtjänar bägges upplevelse att tas på allvar. Bägge delar ansvaret för det som hänt och bägge delar efterarbetet. Men samtidigt ska vi inte bära varandras bördor och tillfredsställa varandras behov.
Alltså är särandet viktigt. Diskutera det som hänt utifrån att det är två personer som bägge ska ta ansvar och lära sig.
Exempel: Partner 1 har blivit ledsen.
Partner 2: Gjorde jag något fel?
Partner 1: Ja. Ditten.
Partner 2: Okej, jag förstår. Har du någon överkänslighet runt Ditten?
Partner 1: Ja, relaterad till mina minnen av Datten.
Äh, va fan, jag tror jag fattar och jag tror ni vet det bättre än jag gör. Att bägge inser att de själva har ett ansvar för allt som händer är jätteviktigt. Det vet vi. Det har jag och Hon vetat ett bra tag. Men vi har varit så upptagna av att skylla på varandra att själva konceptet aldrig fungerat. Ett dugg.
Men nu verkar det bra. Definitionerna är få, tydligheten större och ansvaret definitivt större. Lovande.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
2 kommentarer:
Jag citerar ditt inlägg:
"så är vi här och vill det och har våra drömmar om resor och värme och samtal i framtiden. Inget förljuget mot någon."
"Tystnader som inte borde. Halvkvädenheter som inte borde."
"Det blir alltid fel ibland i en relation."
Dessa meningar får mig att undra? Vad är det som kommer att gör att det blir värme i framtiden när det är halvkvädet nu?
Är det att det ska bli bra och att det är halvkvädet nu och att det är därför er dotter nu ska flytta mellan er, som ni ska berätta för henne, nu när det förmodligen är fullt upp i henne med att landa att ni flyttar isär?
Kan det inte finnas en poäng med att reda ut det halvkvädna, att ni slutar leva halvkvädna med varandra och känner er säkra i kärlek, innan ni sätter henne i limboland i väntan på att ni ska agera ut eran relation?
Om det frekvent upplevs fel i relationen, så är det givetvis något fel i relationen. Min erfarenhet är att det går utmärkt att vara i relation utan att uppleva att det är fel. Tvärtom är uåålevelsen att relationen är ett gemensamt verk av omsorg och kärlek. Det önskar jag alla.
/bless
Tack Bless, för att du får mig att fundera på mina ordval.
Först. Det finns inga som helst frekventa upplevelser av fel, som du skrev. Finns inget halvkvädet stort, inget jobbigt stort.
Det finns ingen väntan på något bra sen, utifrån ett dåligt nu. Jag lovar, så har jag levt så ofta i det förflutna. Nu, just nu, finns det en massa härligt Nu som lugnt drickes i gemenskap och tystnad och barnsamvaro. De senaste knappa två veckorna har livet varit väldigt härligt. Som ett förverkligande av något två personer länge väntat på. Och som en väntan på något spännande nytt efter flytten.
Dina tre citat. Det första syftar på en rätt intern tanke jag och Hon alltid haft om att det är de samtal vi ännu inte haft som är det allra finaste, inte de minnen vi har. Som en uppmaning att både ta det lugnt i stunden och inte glömma att göra något av det fina som kan bli. De samtalen börjar om en sekund. Förljuget finns inte, mot varandra eller mot andra. Mer än mot dottern och barnen då.
Halvkvädenheter har funnits lite av från Lyckliga Hon, som fallit in i mönster av att gå undan eller sucka istället för att rakt säga vad hon vill. Hon är lite ängslig för min vilja och mitt engagemang. Småsaker, verkligen. Men något att ta på allvar med tanke på vår historia.
Fel i en relation. Ja, det blir det. Stress och överkänsligheter skapar alltid småsaker i vardagen. Men just nu lullar en lugn vardag framåt med mängder av kärlek och barnsamvaro.
Det ska packas grejor inför min flytt.
Skicka en kommentar