Asocial?

Två nätter i nya lägenheten och en med Lyckliga Hon och resterande familj. Uppackning är nästan klar. Flyttlådor ska till källaren. Rinnande näsa och snörvlig hals har gjort att jag varit hemma och sovit och packat upp om vartannat.

Jag inser en förvånande tanke. Jag är asocial.

Visst har jag pratat i telefon med Tonträff och Storebrorsan och Storasyrran och chattat och sovit hos Lyckliga Hon. Men främst har jag njutit av att gå här och lyssna på Kent och se på nedladdade TV-serier och bara vara tyst ochse molnen flyga förbi utanför mina stora fönster.

De där mejlen till vännerna på Facebook som blivit liggande i flytten, är ännu oskrivna. De där bloggarna som skulle skrivas är ännu oskrivna.

MSN har inte ens åkt på. Vänner som dykt upp när jag stått som offline har förblivit oanropade.

Allt har sin tid. Tystnaden var tydligen det viktigaste för mig i nuläget. Asocial var vad jag behövde. Lugnt inuti är det.

Nåja, jag ska inte överdriva. Hade jag varit frisk hade jag allt åkt hem till Lyckliga Hon inatt. Jag har sovit gott på nätterna, men nånting kliar i händerna av längtan efter hennes lena hud. Mina öron längtar efter dotterns skrattande högprat. Allt har sin tid, och det har sin tid snart.

Och när sjukdomen väl är över tror jag säkert att jag är sugen på att after worka med Fredagsmejlarn , Popstjärnan eller Rage. Sen. Snart.