Att reta sig genomtänkt

Bloggar och krönikor har ofta ett vanligt tema: Att reta sig.

Jag läser bland annat rolige bloggaren Bloggfrossa och andra jag inte kommer ihåg just nu, inklämd mellan papperspåsar och flyttkartonger. Han är bra på att reta sig - att med ironisk distans reta sig på småsaker i vardagen och välartikulerat skriva om detta. Jag tycker verkligen om bloggar och fikabordskamrater som gör ungefär som Seinfeld, eller som karaktären George i serien - retar sig järnet på någon företeelse och sågar den snyggt och fint.

Det är roligt, eller tragiskt, beroende på hur det görs. För att själva retandet måste ske på rätt sätt. De gamla grekernas uppdelning om retorik får hjälpa mig på vägen. (

Till att börja med. Du måste vara någon jag tror kan reta sig på ett begåvat sätt. Förtroendet mot läsaren är viktigt. Men förtroendet kan också skaas genom argumenten. Tänk på Birgit Friggebo. Hon låg på minus och försökte sig på något som målgruppen inte fattade.

Sen: Du måste vädja till läsarens känslor för att få dem att dela din upprördhet. När Martin Luther King talar om sin "dream, deeply rooted in the american dream", är det ett av mina bästa exempel på hur man vädjar till känslan är ett av de sämsta, eftersom hon inte fattade att folket i lokalen inte visste vilken låten var. Den personliga känslan måste bubbla upp ur texten och väcka min vrede eller ironiska distans.

Slutligen: Kloka, välgrundade argument. Ska du reta dig räcker det inte med att du är en förtroendefull person som kan visa upp din upprördhet för läsarna. Nej, du måste visa att det fenomen du retar dig på är viktigt, felaktigt, dåligt.

Jag har förut varit så upptagen av att älta min relation att jag glömt att slänga ur mig ironiska ret åt olika håll. Nu när friden och tiden är större tror jag att mina ögon kommer att titta piggare omkring mig i tillvaron.

Det finns ju så mycket som tål att reta sig på. Och hylla. Det bubblar redan inom mig. Goda förebilder finns ju.