Jag lägger mig till ro i den soffa som snart inte kommer att vara min och låtar tankarna landa och känner allt detta lugn och den fina tryggheten. Lyckliga Hon sitter med sin nya laptop och jag med vår gamla. Överallt står flyttkartonger och påsar och vi har fixat och donat och burit i helgen.
Vi har bägge en löjligt stressig vecka att se fram emot på jobbet, Lyckliga Hon är sjuk både här och där och vi har ätit godis och myst hela helgen. Massor som skulle blivit gjort är ogjort.
Men inget kan stressa mig nu. En helg där massor hade kunnat gå fel och bli bråk eftersom vi bägge just är stressade på jobbet. Där en flytt ska fixas, bokas, packas, bäras. Där dottern är sprillig och lättbråkig. Där småsaker strulat.
Men där ännu mer har retts ut. Med mejl från farliga vänner som var raka och varma. Med släktingar som hjälper till. Med känslor som inte längre är rädsla utan lugn.
Spinner av känslan att det finns ett knä att lägga mitt huvud i, och att jag snart kommer att sitta i min lägenhet och längta men trivas i min ensamhet.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
2 kommentarer:
Vad är det man brukar säga; det finns sällan någonting ont som i slutändan inte för någonting gott med sig.
Det tar ofta bara vägar man varken hade kunnat tänka sig, än mindre förutse.
Instämmer precis. Den reflekterade klokhet och stora förståelse för den andre som finns nu, kunde nog inte komma utan de kriser där bägge sårat och sårats.
Viktigt för framtiden är att undvika sånt uppslitande kaos och undvika att barn drabbas av förhastade beslut och allmän omedvetenhet. Jävligt viktigt.
Skicka en kommentar