Det har sina egenheter att sova ensam. Jag vaknar oftare än när vi sover tillsammans, tittar mig omkring, tittar på klockradion och hjärnan börjar analysera om och när jag ska gå upp. "Uppvaknandet är ett fallskärmshopp från drömmen" skriver Tranströmer, och jag känner igen den känslan av fritt fall som jag kan känna även när jag sover borta.
"Det bästa med att vara singel är att man får fatta alla beslut själv. Det sämsta med att vara singel är att man måste fatta alla beslut själv." Bloggvännen sa det kärnfullt. Jag trivs med ensamheten hemma, men jag märker av min ovana vid att klara vardagssaker helt själv. När det gäller handla, städa, välja tyg och annat är det både negativt och positivt. Det blir en blandning av dådakraft och apati i beslut och in köp. Kanske klokare, men framför allt eget.
Men det är ett faktum är att jag sover sämre ensam. Vi sover sämre bägge. Somnar gör jag lätt, men vaknar ofta, sover otåligt. Än så länge, mellan förälskad längtan, flyttlådor, möbelaffärer och järnaffärer, har jag tillbringat två tredjedel av mina nätter ensam i sängen, borta från Lyckliga Hon. Jag saknar, vi längtar.
Jag vaknar oftare och tittar ängsligt på klockan för att se att jag inte har försovit mig. Morgonrutinerna sitter inte riktigt ännu, utan jag går runt och tittar på klockan och kan inte riktigt slappna av. Ovana eller oansvar?
Har grubblat på vad det beror på, och kom på något. Det blir att vi har agerat klocka åt varandra. Jag känner igen det från morgnar när jag skullat iväg på något tidigt. Samma vakna tidigt och titta ängsligt på klockan. Samma oroliga sömn. Samma sak när jag sover borta. Varje ovana, varje förändring tar bort en självklarhet i uppvaknandet. En partner bredvid väcker den självklarheten inuti.
Har jag lullat omkring för att väckas och få min tid passad av Lyckliga Hon? Nej, absolut inte, Lyckliga Hon är en av morgontrötthetens ivriga fanbärare. Lyckliga Hon säger att Hon också sover dåligt nu.
Istället är det så att man bara genom sin blotta existens bredvid den andre signalerar att ”Jag har ännu inte vaknat, därför behöver du inte ens titta på klockan för att veta att det ännu inte är tid att gå upp.” Jag behöver inte titta på klockradion, utan kan somna om utan att ens titta på klockan. Gäsp.
Det är skönt att ha hjälp och stöd i att titta, höra, tänka. Det är fint det. Tänka själv är stort, tänka tillsammans är större.
Jag längtar efter hudnärheten bredvid Lyckliga Hon. I den närheten får livet en finare mening.
Inlägg
2 kommentarer:
Trevliga bokstäver som bildade ett trevligt inlägg. Det känns länge sen dina ord kom från insidan. Det har känts som om jag läst från huden, som något du har sagt för andras skull. Men det är bara min känsla.
Jag brukar säga att man inte alltid får det man vill, men oftast det man behöver.
Tack. Jag funderar på det där med från insidan och kan säga att jag förstår hur du menar men att du har fel.
De bloggar jag skrivit mer på skoj, är drivna av en inre vilja att skriva och samla mina tankar och roa mig själv, och andra.
De allvarliga däremot, kan jag inse tolkas som återhållna. Men det stämmer inte. Det som däremot saknas är att visa svaghet. Det finns en enkel sanning bakom det. Det finns mest lugn trivsel med livet. All tid flytt och pack tar, tar kraft från skrivande.
Men jag trivs lugnt och skönt med livet, trots tjafset om Mumindalen. Bortanför stress med flytt och katter och möbler som ska bokas och köpas och hämtas och städas och packas, längtar jag som fan efter tid med Lyckliga Hon.
Mer från hjärtat kan ingenting komma.
Skicka en kommentar