Tid, stress och kräsen som fan

Tid, all denna tid som inte finns
Jag satt igår på ett möte och skrev en attgöralista för hemmafixande. Sak på sak skrevs till. En sida i blocket räckte inte, utan sida två började fyllas. Då hade jag ändå glömt en hel del saker. Listan på jobbet är nästan lika lång. Jag har börjat inse nu, vänja mig och därmed komma över stressen det inneburit.

Det tar sån tid att flytta isär.

Det tar tid att flytta. Det tar tid att flytta ihop. Men allting finns ju ändå. Visst kan det saknas möbler till ett rum som måste köpas. Men att flytta isär innebär att allt från vispar till mikrovågsugnar till TV-bänk till vattenkokare till fan och hennes pryttlar inte finns. Det måste skaffas. Eller inte finnas. Jag var förberedd på att det tar tid att flytta och packa upp. Men inte på hur mycket tid det tar att flytta isär.

Mycket ärenden blir det. Och att ta sig till olika ställen innebär att det tar tid. Tid som inte finns när Det Stora Projektet på jobbet hela tiden kräver både tid och tankar och sova borta, och när vara med dottern och Lyckliga Hon är livets största meningar. Alla prioriteringar gör självklart inte ont, men ickegjorda saker lämnar inte listan.

Samtidigt föder stressen på jobbet behov av vila och lugn. Inte packa flyttlådor och åka mellan affärer och göra ärende efter ärende.

Fan vad jag gnäller.

Kräsen, moi? You bet
Jag inser att jag med medelåldern har fått höga krav. Jag vill ha det fint, vill ha rätt möbler, fint och ordning och trivas hemma. Och när möbler inte kommit, hyllor inte finns, stressas jag av oordningen, av det gamla lånade köksbordet och de slitna pinnstolarna. Men främst av ouppackade lådor och påsar som bara aldrig tar slut. Jag längtar efter mitt nyköpta, min nya soffa och mina nya köksstolar. Efter bokhyllan som ska komma.

Det är inge vidare att gnälla på saker man faktiskt kan påverka. Jag skapar mitt eget elände och mina egna höga krav.

Oavsett vilket sätter sig den stressen på viljan att jobba och träna. Kraven driver på en negativ spiral.

Ja, jag är gnällig. Jag har stora delar av ödet i mina egna händer. Idag ska de sista flyttlådorna ner i källaren, hyllplan beställas, dammsugare inhandlas och en löptur ska fanimej bli av. Nånting säger mig att jag inte kommer att göra allt jag ska, men att jag med en kopp te i fåtöljen framför ett avsnitt av West wing, kommer att känna en lugn, behaglig längtan efter Lyckliga Hon och dottern.

Stress i nuet. Lugn i livet. Lätt val. Då och då har det varit tvärtom. Lätt val.