Melodifestivalspandexchock

Jag har försökt samla tankarna om Christer Björkmans surrealistiska jippo. Det är skoj, det är meningslöst och det är ironiska tolkningar upp till hårfästet. Vi ser det varje år, men vi sörjer inte ett skvatt om vi missar det.

Lotten har gjort ambitiösa reflektioner om det hele, och jag ska göra några. Eller, jag borde göra en. Att första omgångens avancemang av Emilia och Af Ugglas är kul tycker jag. Folket har tydligen lite klokhet i sig. Men det är litet.

Nu till det stora. Året höjdpunkt och lågvattenmärke är förstås H E A T.

Hårdrock är en speciell genre. 70-talets hårdrock var innovativ och musikaliskt komplex. Flummig till förbannelse. Åttiotalets explosion av spandex och smaklöshet var förstås hiskelig men lättillgänglig. Både bra och dåligt fanns. Sen dess har det blivit så komplicerat och genreuppdelat att ingen hänger med i death och black och doom och irony och wet och allt vad det heter. Post-rock finns tydligen. Sweden rock festival fungerar som hjärt- lungmaskin för gamla egentligen avlidna band.

För en som under ett år tyckte Europe var bra (första skivan, nån trovärdighet har jag), är det känsliga frågor det här. Själv föredrar jag Sabbath och tidiga Metallica men har kul även åt Maiden. Annars går hårdrock mig förbi. Så, nu var det sagt.

Åter till H E A T. Vi var alla överens om att låten var usel trots en bra sångare. Övertydligt och förutsägbart som en Max Martin-låt. Alla var överens om att sångaren hade bredbildsmorfats. Så kort och bred kan ingen vara. Men sjunga kunde han. Alla tyckte synd om basisten som inte fick gå fram på scenen (Slitz gamla rockskola hade så rätt så rätt). Då visste vi inte att de hade artistnamn. Halleluja i hårdrockshimlen för Dave Dalone, Jona Tee och Kenny Leckremo!

(Kenny Leckremo? Heter han Pär Johansson och valde artistnamnet Kenny Leckremo? Jag vet inte. Eller är han inhyrd så sent att han inte hann välja artistnamn?)

Det snurrar i huvet av alla reflektioner här. För mycket. Tillbaka till huvudhändelsen igen. Men han som stal showen var trummisen. Den fluffiga hockeyfrillan överträffade det mesta. Som den perfekta blandningen av Noicefluff och åttiotalshockey och pudel. Bar överkropp, såklart. Hans snurr med trumpinnen och blink in i kameran var så fånig att jag baxnade. Men det var på segerintervjun han stal showen på ett så flagrant sätt att det måste ha varit medvetet.

Det här med spandex. Jag tror inte det är en tillfällighet att spandexbyxor ofta hängt ihop med nånting som i alla fall är tunikalångt. Det blir snabbt indiskret med tajts. Det är för att undvika camel toe som kvinnor (okej, i delar av befolkningen är tajts utan kjol eller tunika hippt) har kjol utanpå. Men trummisen i HEAT (Crash) hade VITA spandexbyxor. Och bar överkropp.

Där stod han. Segerintervjun genomfördes, och han hälsade till mamma på nåt sätt. "Titta mamma. Ser du min snopp?" Jag hittar tyvärr inga bilder från detta fantastiska.

Hur tänkte han? Dom? Tänkte dom att. "Ställ dig längst fram och visa snoppen, Crash". (Tilltalar dom varandra med artistnamn? Får bara de närmsta vännerna använda det vanliga namnet? Var det någon som drev med honom och puttade honom längst fram? Eller trängde han sig förbi? Basisten stod längst bak, väl?)

När det framkommer att trummisen är hårmodell blir jag inte förvånad. Manlig strippalooken och movesen känns nästan löjligt tydliga. Undrar om inte hårmodell är en omskrivning? Jag gissar att han jobbar som strippa. Tvångsraka honom och sätt på ett par baggy jeans.

Presstopp. Nej, jag kommer inte att lägga upp bilden. Men läs det här. Det är bättre än jag visste. Crash kommenterar sina byxor.

Att Sweden rock-publiken har mobiler och att dom lojalt stöttar sina hårdrockare är uppenbart. Själv ler jag och inser att jag själv har rätt tajta jeans. Och att jag gärna står framför en kamera. Jag är säkert bara avis.