Att berätta och när och hur

Ännu vet inte barnen att vi ska separera. Vi har pratat om hur och när vi ska berätta. Det har funnits chanser som vi inte tagit. Ingen av oss har något facit, och våra terapeuter avspeglar våra egna önskemål. Hon vill berätta snabbt, jag vill ge det optimala förutsättningar och ha en ledig helg med Yngstabarnet efter att vi har berättat.

Hon vill berätta ikväll. Vi har bara Yngstabarnet och jag går och känner om det känns rätt. Vi är bägge småförkylda med känslighet och tendens till både irritation och gråtmildhet, så det är inte helt optimala förutsättningar. Men det kanske blir, och sen får vi ta konsekvenserna.

Jag hoppas att Yngstabarnet inte exploderar ut i mammighet. Och biter mig i kinden för att inte projicera den oron, utan behålla mitt lugn och se mina TV-skärmar. Jag hoppas det går att nå fram till Yngstabarnet med att vi är sams och att vi varit dåliga för varandra på många sätt. Yngstabarnet har ju märkt grälen och blivit obalanserad på grund av det. Då är det viktigt att höjda röster inte slinker ut. Men att vi inte ska ljuga eller skapa låtsasberättelser.

Min högsta längtan är fred och ömsesidig välvilja med Lyckliga Hon. Att vi kan tycka om varandra för det vi är, och se till att visa det. Kan vi uppfylla det och undvika våra later, irritation och suckar respektive, kommer det att bli bra även för barnen. Problemet är att vi faktiskt måste prata om det praktiska. I krocken mellan pratvilja och integritetszon är det något vi är dåliga på just nu.

Det går inte att fly från livet även när man vet att det blir jobbigt. Hitta andningen och hoppa. Nånstans landar man.